Ett dött gammalt äktenskap

Jag åkte till Stockholm och träffade Sardellen.
Solen tung. Asfalten doftande av hetta. Kokosgelaton ett himmelrike.
Samtalet om kreativitet en omruskning, en väckning, av en slumrande längtan.
Tåget hem: försenat. Jag stod vid spåret som luktade spenatstuvning som metalldoften av järnväg kan göra och kände mig uppfylld av idéerna och livets formbarhet, oförutsägbarhet, ett slags kapris-geist, om man så vill. Sedan greps jag av det reaktiva dåliga samvetet: vem är jag att kasta mig in i mitt vuxna liv och lämna mina barn vind för våg, vem är jag att roa mig för roandets skull, vem är jag att ha en dag som rör sig flytande och konturlöst som en sommar som aldrig tar slut.

Jag kom hem till barn som redan varit hemma en timme, som barn kan vara när de är stora.
”NU ÄR JAG ÄNTLIGEN HEMMA, FÖRLÅT ATT JAG BLEV SEN”, flåsade jag när jag öppnade dörren.
”Okej, hej.”, sa Lilla Gubben eftersom han är den enda artig nog att hälsa. De andra såg ned på sina rit-appar, lyssnade på sin ljudbok, levde sitt lilla liv som var ganska ointresserat av mig.
”Jag träffade en kompis idag”, sa jag.
De såg upp.
”Känner jag den?”, sa Habanero.
”Har den barn i vår ålder?”, frågade Storasystern.
”Nej”, sa jag. De såg ner igen.
Jag gick in i köket och började laga middag.
I huvudet byggde jag idéer och imperier. De hade ingen aning.

*

Jag åkte till Nordnorge och gick upp på fjälltoppar. Långt ovan polcirkeln blir natten aldrig mörk. Midnattssol över hav så intensivt blått att det ser ut som reklambilderna för en Karibiensemester. Vägarna smala och kurviga, att behöva köra åt sidan för att mötas. Bilradion tappar täckningen. Tunnlar genom berg. I butiken säljer de valbiff. Lugnet i kroppen som kommer när man når toppen, vad skulle hända med en om man började varje dag med att traska uppför. Hveteboller. Doften av dimma. Sitta uppflugen på klippblock bland molnen.
Dagen, kvällen, natten: ett evigt ljus.

Jag kom hem till mina barn som varit hos sin mormor och morfar.
”Hade du en bra semester?”, frågade de.
”Ja”, sa jag, ”jag gick i berg.”
De såg medlidsamt på mig – det blev så tydligt för dem att vuxna människor inte vet hur man har roligt.
Sedan började de berätta, hastigt så att replikerna snubblade över varandra, om det verkligt viktiga. De berättade om SIN semester, hos mormor och morfar. Som om hela syftet med dagarna där var deras välbehag, som om min resa var en bisak jag roade mig med för att fördriva tid medan de levde lyxliv.
Och jag njöt.

*

Förälderns relation till barnens äventyr är som en nyförälskelse. Varje detalj en skatt att spara.
Barnens relation till förälderns äventyr är som ett dött gammalt äktenskap, den sorten som övergår i att man är två vänner med gemensam ekonomi. Ett ytligt, vänligt intresse – men man slutar lyssna på svaret så fort man ställt frågan. Föräldern ska vara den gamla möbeln i hörnet man aldrig tänker på när man möblerar om, basvaran i skafferiet man aldrig kommer ihåg att handla för det finns ju alltid hemma.

Låt mig vara krossade tomater! Låt mig vara knäckebröd, röda linser, ett paket med havregryn.
Låt mig vara självklarheten, konstanten, det som står stilla när mina ungar sparkar sig fria och kastar sig ut i världen, låt mig vara stranden man simmar tillbaka till när vattnet blir för djupt.

Mina små, som redan fått vara med om alldeles för mycket i livet.
Allt jag vill är att få vara så tagen för given att de inte tror att något jag gör är särskilt spännande.
Berättelserna om äventyren kan jag spara.
Det finns andra som kan lyssna på dem.

Läs mer:

• Folket. De är folket, jag är presidenten.
• Lilla doktorn. Patient, händer det att du jobbar på natten?

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.