Ibland måste väl jag också få skriva märkliga meningslösa mediokra melankoliska texter, antar jag. jag är så otroligt trött. … det finns inget sammanhang över huvud taget.
Han säger till henne att matematik är den enda sanna konstarten, sedan viskar han siffror i hennes huvud och när hon sedan, sedan så länge är övergiven, förklarar han för henne att magin aldrig låg i talen, men i lösningen. Hon nickar och ber honom att dra ner persiennerna för hon får alltid bara huvudvärk av solen som lyser in genom dem och oktober hade kunnat vara den vackraste månaden om det inte vore för all sol, och han nickar och säger att en sådan där personlighet kan man inte ha om man någonsin ska bli matematiker, det handlar om att förneka världen vi lever i, säger han, och hon förstår inte vad han pratar om för hon har försökt förneka den hela sitt liv. När hon gråter sönder kudden och drar täcket över huvudet, det är förnekelse på hög nivå. När hon sluter ögonen och tvingar in hans tunga i sin mun bara för att hon ska kunna dra in luft mellan näsborrarna och pumpa ut syret i blodet, det är förnekelse. Hon försöker förklara det här för honom, hon försöker förklara det som hon försöker förklara allt. Han drar ner persiennerna och säger åt henne att hon aldrig har förnekat världen, bara aldrig varit kapabel att leva i den. Hon nickar och säger att han troligtvis har rätt, inte så mycket för vad han säger i detta specifika fall som för att det är vad han alltid har. Han skriver så att pennan blöder och hon andas in doften av sina egna lakan, undrar om det är såhär misslyckande smaker och är vagt medveten om att en gång i tiden brukade hon skriva, hon skrev löjliga dikter om honom och sedan gömde hon dem under huvudkudden. I marginalen klottrade hon siffror och variabler och lekte sanningar han en gång försökte lära henne. När hon var barn var hon intelligent och hon gjorde en gång misstaget att berätta det för honom; han slängde kaffekoppen i golvet av skratt och förklarade för henne att en så misslyckad och äcklig människa som hon nog inte ens som barn hade varit kapabel att förstå begreppet intelligent och dessutom tog hon alltid för mycket ketchup på sina smörgåsar. Ja, han nickar, han har sett bilderna i fotoalbumet. Hon åt vitt formbröd med ketchup och jordnötssmör och sedan värmde hon det i mikron så att det var både bränt och kladdigt och äckligt och varmt, ja, allting på samma gång, ungefär som ett kinder-ägg, och ja, han har sett fotoalbumet, den där gången när de var hemma hos hennes mamma, den enda gången hon någonsin har visat honom för sin familj. Och han skrattar och säger att inga intelligenta barn har någonsin skapat sådana smörgåsar. Och han skrattar och säger att hon förstår inte konst. All konst i det moderna samhällets bemärkelse är bara ointelligenta människors sätt att försöka förstå omgivningen, för att för dem har logiken sedan länge tagit slut.
All logik är över, och hon vet det. All logik hon någonsin stoppade in i sin lilla hjärna, och egentligen kan hon väl inte göra annat än att slänga huvudet bakåt och skratta. Det kanske är det enda hon någonsin har varit kapabel till
Och det är därför hon gråter när hon målar sanningar på duken, i ateljén han en gång inredde till henne. För att hon aldrig har behärskat den sanna konstarten. För att all magi som någonsin strömmade genom hennes fingrar rann ut i avloppsvattnet. För att misslyckande bränner som syra bakom ögonlocken och för att deras förhållande är lite som ketchupsmörgåsarna. Hon kan aldrig bestämma sig för om det var en god tanke i teorin, men vidrigt i praktiken, eller helt enkelt tvärtom. Och ibland när han har jobbat sent in på natten, och lägger sig intill hennes kropp och fingrar på hennes revben och hennes ångest och tror att hon sover, då viskar han till henne att det finns så mycket han inte menar och att det enda han någonsin har velat är att slippa det att se henne förfall, för han kan inte hantera hennes trasiga hud och hennes beniga armar och hennes tårar och hennes oförmåga att resa sig. Och han tror att hon sover och han kysser hennes hår och han säger att allt ska bli bra och det är alltid först då hon verkligen lyckas somna. Ytterligare några timmars drömfylld panik för att slutligen vakna upp till en annan dag och hånskratta åt att allting ytterligare bara är patetik i kubik.
För att hennes liv har reducerats till svett på lakanen. Och hon duschar i timmar men hon blir aldrig ren. Och därför gråter hon bort alla sanningar och drömmer om räddningen som aldrig kommer. Och tänker att har det fungerat hittills borde det i teorin aldrig kunna sluta.
Logik var aldrig hennes kopp med te, trots allt.
4 Comments
du skriver så bra.
usch vad bra.
Den här texten är ltie som de där mackorna. Äckligt bra.
Du påminner mig så sjukt mycket om Jeanette Winterson. På ett sjukligt, underbart, sönderkramande sätt. SOM BARA GÖR MIG LEDSEN FÖR ATT JAG INTE ÄR SÅ DÄR SMART. Jag samlar bara på citat, fast jag inte kan citera. OCH JAG SKA SAMLA CITAT FRÅN DINA TEXTER. Så bra är du