att skriva

alltid lika märklig

november 26, 2008

Eh. Tittar igenom texter jag skrev när jag var yngre. Som den här, från september 2002. Med andra ord var jag nio år och nio månader. Och helt dum i ögonen. Men jag måste nästan skriva i versaler GAMMAL TEXT! För jag vill inte att folk ska tro att jag skriver så nu.
Relaterat till ålder har den sina poänger, och det fascinerar mig. Men jag vet å andra sidan inte hur andra nioåringar skrev. Och jag har ägnat så lång tid att förakta de gamla texterna och den gamla Ulrika, jag hade nästan glömt hur hon var.

Betongstaden (GAMMAL TEXT! MÖÖÖH! VARNING!)

Hm. Öppna dig, blomma, slå ut. Världen är din avbild, jag är din avbild. Säg vad du vill, och jag svarar.

Jag går bland de höga husen i betongstaden. Går där, längtar inte efter grönt gräs och vackra blommor eftersom jag redan har det här. Hus på rader, små lekparker för barn, och i dessa små parker finns det grönt gräs och vackra blommor. Välordnade, i rader, små formationer rentav om den som planterat blommorna har varit tillräckligt fantasifull. Jag längtade förut inte heller efter det jag inte har; vildmark, djupa skogar, små bäckar, överraskningar i skogen, massvis med rivsår. I vissa betongstäder hittar man rivsår och en del små bäckar, men inte i min. Och förut visste jag ingenting om dessa underbara ting, så då kunde jag inte längta efter dem. Men jag följde med min älskade som jag träffat på Internet (alla i betongstaden har Internet) ut till landet. Hon visade mig runt, där hon bodde, sedan försvann vi in i skogen. Två flickor, rara, söta, ingen kunde ana vad vi gjorde för vulgära saker i skogen. Mitt första möte med skogen. Kyssar. Vår passion tog slut, som de flesta passioner gör, tills man slutligen hittar "den underbara" men minnet av skogen består. Skog, kyssar, och rivsår på benen. Jag älskade skogen, jag levde för den. Jag åkte ut dit så ofta jag kunde. Men nu är jag fast i betongstaden, för evigt.

"Våra storstäder är mycket säkrare än landet. Här finns inga vilddjur som attackerar och skadar människor". Vår borgmästares ord. Men herr borgmästare, de ända vilda djur som finns därute är rådjur, älgar, några harar. Resten har du för länge sedan utrotat.

Inga bussar går ut till landet, vägarna dit förstörs. Vakter sätts ut vid muren som skiljer betongstad från byar, som skiljer människor åt, grymt, skoningslöst. Fortsätt leva i betongstaden, den som är så mycket säkrare trots att höghus rasar ihop och luften ger alla barn astma. Trots att alla i detta betongland delas upp i olika grupper som tycker likadant: Invandrare, Pensionärer, Barn, Ungdomar, Homosexuella. Måste vi tycka likadant? Det hjälper inte att de sätter ett många före: Många ungdomar tycker att….
Det fungerar inte. Men det är så mycket säkrare, att allt är ordnat liksom blommorna i rabatterna i lekparkerna. Jag hatar denna betongstad, som jag har växt upp i, levat i. Jag hatar att allt är ordnat såsom lekparksrabatterna.

0

You Might Also Like

3 Comments

  • Reply Lisa november 26, 2008 at 11:13 f m

    Jag önskar jag hade skrivit så när jag var 9. Novellen jag vann novelltävlingen med skrev jag när jag var 12-13 och den var fan sämre. 😛

    0
  • Reply anna november 26, 2008 at 6:38 e m

    haha skämtar du? jag skriver inte sådär nu ens!

    och jag visste säkert knappt vad homosexualitet var då (och det är bara en liten överdrift dessvärre) och jag visste definitivt inte att man kunde möta folk över internet…

    vilken ypperligt intellektuell nioåring du var! 🙂

    0
  • Reply Madde november 27, 2008 at 5:43 e m

    Gud vad det där påminde om Johanna Nilsson av någon anledning. Alltså, förlåt mig, jag hoppas att du nu inte tar illa upp av mina nästa ord med tanke på åldersskillnaden och dylikt, men hon skriver ju bättre, bara…det var någonting med formuleringen om betongstaden…och "vår borgmästare". Jag älskar användandet av kommatecken förresten, påminner om mig själv, vid 12 års ålder, när jag skrev "Rummet var helt gåendes i blått"-novellen!

    0
  • Leave a Reply