Barnatron

”Det har hänt något otroligt!”, sa Habanero en morgon om sensommaren när jag kom upp ur sängen och gick in i köket för att göra mitt morgonkaffe. ”Jag har fått kontakt med Gud!”
Det fanns en tid då jag var tvungen att gå upp samtidigt som barnen, det är den tiden i livet man alltid hör föräldrar tala om, för då är de trötta och vill berätta det.

Sedan kommer andra tider när man tar sin sovmorgon, lever sitt lilla liv, om nätter och om morgnar. Den sensommaren promenerade jag genom sommarnatten fram till midnatt, sov ut medan barnen pysslade på: lyssnade på ljudbok och ritade, använde lite av sin skärmtid, spelade Monopol. (Monopol? Efter alla dessa år? Always.)

Pysslade på och, tydligen, talade till Gud.
En närvaro ibland oss, ett tecken i dessa mörka tider i världen, och jag sov igenom det.

”Det är faktiskt sant att det var rätt otroligt!”, fyllde Lilla Gubben i medan han och Habanero snubblade över sin berättelse och trampade rastlöst intill mig, som hundar som väntar på en godsak. ”Jag vet inte den exakta definitionen på mirakel, men -”
”100% mirakel”, ropade Storasystern luttrat från vardagsrummet, hon som inte är så mycket för exakta definitioner utan mer ordens pragmatiska tillämpning. ”Det var exakt ett mirakel.”
Jag satte kaffepulver i min kopp.
”Vi spelade Monopol, och det gick SÅ dåligt för mig!”, sa Habanero.
”Jättedåligt”, sa Lilla Gubben.
”Omöjligt”, sa Habanero.
”Det gick inte att vända!”,  sa Lilla Gubben.
Jag slog på vattenkokaren.

Och sedan, som man kan göra i situationer som saknar utvägar, oavsett om man tror att det ska hjälpa eller inte, hade Habanero legat om kvällen och bett till Gud.
Att någonting, vad som helst, skulle komma in och förändra alla förutsättningar.
”Och sen, dagen efter, fick jag CHANS!”, sa Habanero.
”De bästa chans-korten, hela tiden”, sa Lilla Gubben.
”DET REGNADE PENGAR. MONEY MONEY MONEY.”

Jag slog mig ned vid köksbordet, såg ut över gräsmattan och trädgården och en het dag på väg att vakna, blundade och drack de första klunkarna.
Jag var så trött, den sensommaren, men vi hade inga planer.
Under en lång tid skulle det vara målet: att inte ha planer.
Och även om jag inte hade Habaneros övertygade, överväldigande tro att falla tillbaka på, kunde det kännas som ett slags välsignelse.

”Och sen var mina glasögon borta”, fortsatte Habanero.
Hennes glasögon var alltid borta.
”Du borde ha dem på dig”, sa Lilla Gubben, ”då försvinner de inte.”
”ELLER så gör man som jag och ber till Gud. Jag sa snälla Gud hjälp mig hitta min glasögon tack på förhand. Och vad hände sedan?”
”Du hittade dina glasögon.”
”Jag hittade mina glasögon.”

Jag reste mig, hämtade en kokbok från köksbänken, och började bläddra i den.
Jag tänkte att idag, kanske, skulle jag baka ett bröd.

”Så man kan säga”, sa Habanero, ”att jag har en särskild kontakt med Gud. Så om mina syskon vill något, ELLER MIN MAMMA” (hon gav mig en skarp blick för att jag inte skulle missa hennes budskap), ”så kan man prata med mig. Så kan jag prata med Gud. Jag ber alltid snällt.”
”Men varför”, sa Lilla Gubben, ”skulle Gud bara hjälpa just dig?”
Och hans lillasyster mjuknade, det här alldeles milda lugna hon börjat med ibland, strök honom mjukt över armen, som om hon hade varit den äldre och visare av dem två.
”Det är så mycket”, sa hon, ”med religonerna och Gud och Jesus och ALLT. Ibland… kanske kan vi bara inte förstå. Det bara är, som det är.”

Stilla begrundade vi denna sanning.

Läs mer:

• Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.
• Ett dött gammalt äktenskap.
• Folket.
• Politiken.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.