Hej från en kväll i november. Efter middagen, innan veckopreppen av mat och mellanmål för veckan.
Som jag skrivit tusen gånger har det varit en slitig höst, många ovanliga saker som skett på arbetet i kombination med ett schema som inte varit hållbart. Nu finns en plan för hur det ska bli annorlunda och redan från mitten av nästa vecka får jag mer luft för att hinna ikapp. Tusen ton har lyfts från mina axlar. Men det skapar den kluriga situation som jag skrev om förra hösten, då det också var mycket – att hitta återhämtning som inte är att producera saker, arbeta med något annat. En stor del av min avkoppling är att ha olika projekt. Skriva en roman, forska, lära mig ett språk, vad det nu kan vara. Men vid en viss punkt när hjärnan är tillräckligt trött funkar ju inte det, samtidigt som det inte blir återhämtning att bara låta bli. Att sova sig igenom den lediga tiden eller sitta och stirra på en diskmaskin som borde tömmas medan tankarna snurrar i huvudet är ju inte så återhämtande.
Här är tips på några saker jag fyllt den här helgen med!
Matlagning – Veckoprepp & Vardagspepp från Portionen under tian
Varannan vecka får jag ett nyhetsbrev (via en prenumeration på Substack) med en veckoplanering för billig vegetarisk mat. I planeringen finns inköpslista och recept för fem middagar, en sallad och ett mellanmål. Dessutom finns det instruktioner för en prepp som tar 1-1,5 h som man kan göra i förväg så delar av måltiderna är klara och middagarna går snabbt att tillreda under veckan. Den färdiga planeringen är jätteskön men framförallt den här prepp-delen lyfter det hela ett snäpp till. Att stå jobba med händerna i matlagningen är bra för mitt trötta huvud, samtidigt som det konkret underlättar mina veckor massor.
Veckobrevet drivs av matinfluencern Hanna Olvenmark som haft bloggen och instagrammen med namnet Portionen under tian under många år nu. Portionerna är inte längre under tian, eftersom tio års inflation och övriga matprishöjdande världshändelser har skett sedan starten, men riktigt billigt blir det att äta såhär: mycket grönsaker och rotfrukter i säsong, mycket baljväxter. Och jag blir glatt påmind om att livet är annorlunda – när jag började använda mig av Portionen under tians recept tyckte jag det var ett skämt när ”en halvtimme” räknade som ett snabblagat recept, eftersom jag hade massa små barn och blev avbruten jämnt. Nu är dryga timmens veckoprepp en fin stund.
Prenumerationen kostar, men är man en sådan som gillar den här sortens mat är det väl värt. Sparar in den kostnaden med råge.
Dokumentär: Världens minsta parlament
Platsen där jag bor är en märklig en. Ett delvis självstyrande, helt svenskspråkigt örike som hör till Finland. Med 30 000 invånare, 16 kommuner, ett rysk konsulat och en egen regering. Folk som kör sin egen grej som öbor gör. I den här dokumentären får man följa med under ett år i arbetsvardagen i det åländska parlamentet. Tyvärr inte tillgänglig utanför Finland (om ni inte har någon superfiffig VPN-lösning…). Väldigt lättsamt, väldigt åländskt.
En podd för att få jävlar anamma: Insatsstyrkan inifrån
När jag kännner mig sliten älskar jag att ta del av sådant som handlar om hårt slit och pannben på extrema nivåer. Är till exempel pinsamt förtjust i det här instagramkontot med 17-årig tysk kille som gör peppande reels där han lyfter vikter och springer långt och får en att tro att allt i livet handlar om att bara kämpa lite hårdare på ett sätt man kanske kan tro som allra mest när man är en 17-årig kille. (Ni kan se det som ett bonus-tips, men jag vet inte om det är ett så bra tips egentligen..). Det blir ett slags eskapism att föreställa sig ett liv där hur långt jag kan gå framförallt skulle handla om hur hårt jag orkar kämpa, där jag inte måste bromsa kampen för att ta hänsyn till andra, där det bara är min egen envishet som utgör begränsningen
.
I samma anda lyssnade jag på den här P1-dokumentären om de som söker till att bli operatörer i polisens specialstyrka, nationella insatsstyrkan. Det är den som kommer vid pågående dödligt våld i skola, terrorattacker etc. För att platsa ska man ha superfysik, vara kognitivt skarp, stresstålig, pålitlig och konsekvent stabil när det gäller. Antagningstesterna pågår i 8-10 dagar och många blir utkastade längs vägen. I ett av testerna inleds instruktionerna med att berätta var man ska spy om man spyr av ansträngning (det finns anvisad plats så man inte bara kräks rakt ut på golvet).
Blev inspirerad av att höra drivet och längtan hos de som vill antas, men också sättet de som åkte ut längs vägen resonerade. Att fortsätta äga att ingen annan än man själv har ansvar för att man inte klarade det. Att axla sitt misslyckande med samma tapperhet som man axlade ansträngningen i sina antagningsprov.
Dagen efter att jag lyssnat kändes det väldigt segt att gå upp när väckarklockan ringde, men jag tänkte stoiskt att om de som söker till nationella insatsstyrkan kan vara vakna dygn i sträck, spy i hinkar av de fysiska ansträngningarna för att sen fortsätta och gå in i stugor fyllda med tårgas, då ska väl jag klara att stiga ur sängen. Och så gick jag upp!
En podd för att bli berörd och tacksam: Ett andetag från döden – en pandemiberättelse
En dag ska jag skriva något intressant om pandemin, så tänker jag på samma sätt som jag tänkte i femton år att jag en dag skulle skriva något om det tidiga 2010-talet. Och skrev Sjukdomen, till slut. Vi får se om det någonsin händer, men i så fall tror jag att det kommer att vara precis som med Sjukdomen -att det måste ha gått 10-15 år sedan den tid och de händelser som skildras. Och jag tror att den kommer att vara som Sjukdomen i relation till 10-talet: att tiden spelar stor roll, men att den inte är själva berättelsen. Jag måste hitta berättelsen som ska bo i pandemimiljön först.
Hur som helst: här har vi en pandemiberättelse och en väldigt vacker dokumentär om att vara 49 år och ganska frisk utöver övervikt och högt blodtryck och bli nära-döden-sjuk i covid19 från ena stunden till den andra. En berättelse om att ligga sövd i respirator och möta gamla döda släktingar som skickar tillbaka en för att fortsätta leva. Men kanske allra mest en berättelse om livet, det alldeles vanliga. Med få penseldrag tecknas människan bakom sjukdomen. Sociala VVS:aren Peter som älskar sitt jobb, som grillar om helgen året om och som självklart bjuder över sin kollega och vän på grillkvällarna eftersom kollegan bor ensam. Som tar vara på livet efter sin sjukdom genom att avsätta tid för att sitta och snacka och äta budapestrulle.
Fylldes av livsglädje. Vardagen, vardagen, vardagen! En fika och en vän.
Så långt man kommer med det.
Bonustips: en slutsåld bok
Nämen inte ska hon väl prata om Sjukdomen IGEN? kanske ni tänker.
Och nej, det ska jag egentligen inte. Men jag tänkte berätta att min bok är slutsåld just nu och väntar på nytryck. Den finns hos Adlibris och Bokus och allt det där igen den 25 november.
Om det finns någon därute som behöver den innan dess – för en bokklubb till exempel, eller bara på grund av ett akut ha-begär – kommentera här eller maila mig!
Jag har några exemplar jag köpt loss för olika kommande bokevenemang, men kan sälja en del av dem.
Signerat skickat från Åland kostar 350 kronor (pga frakten), osignerat skickat från min kompis i Sverige kostar 275. Bägge inklusive frakt.
Ha en mycket lugn söndag, och en vilsam vecka!
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i tips-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier.
Följ mig gärna på Facebook eller på Instagram för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
1 Comment
Tyckte mycket om att läsa det här inlägget. Känner igen mig i vilandet som är produktion av annat (skriva, forska, lära sig språk – check på alla dessa). För mig är matlagningen en tillflykt i många fall, ett arbete som ändå är mer i händerna. Jag lyssnar på podd och gör mitt. Älskar det! Men skulle behöva någon till återhämtning som passar mig, för matlagningen är väl en slags produktion det med antar jag. Blir nöjd när det jag lagar blir gott, och tänker att visst vore det kanske mer sunt att ha någon avkoppling som inte är prestation alls.