Glimtar, juni 2024

Vad finns det att berätta som inte redan är sagt.
Om tåg och bad och barn, om att återupptäcka sin ö när man är två vuxna turister på den istället för en vardagspusslare och tre barn. Om midsomarhetta och att få hjälp.
Om böcker, böcker!

Naturligtvis massor. Allt här är ögonblicksbilder, verkligheten är ett flöde.
Det finns alltid mer att berätta…

*

Att ligga på sängen i gästrummet i huset utanför Köpenhamn när en tryckande hetta förvandlas till ett sommarregn och veta att nu är resan igång, det har gått så bra, när det är sommarregn får man önska sig något, hela förra sommaren önskade jag mig något, men jag vill inte önska nu, jag vill somna, och medan det forsar mot rutorna somnar jag, och jag har stora barn och trygga barn och de klarar sig själva en stund, jag får släppa taget nu.

*

Den där koppen kaffe på Güntherska i Uppsala, trångt på uteserveringen i värmen och tyst och stilla inomhus i svalkan, uppkrupen med boken, fet mjölk, krämighet, vissa vänskaper är sådana att båda kan sitta tysta med sitt, i vissa sällskap får man vara tillsammans och ifred. En kopp till, eftermiddagen är evig.

*

Min son i Grisslehamn, hamnen på svenska sidan. Sitter på en bänk vid incheckning med rullväskan framför sig och ryggsäcken bredvid sig, dinglar med benen, läser en bok. Har bott hos en av sina Uppsalakompisar i en vecka, gått på läger, gått på födelsedagskalas med pizza och pool.
”Om du får hemlängtan eller något är jobbigt kan du alltid ringa”, sa jag innan vi skildes åt.
”Men varför skulle något vara jobbigt?”, sa han. ”Jag är ju hos min vän. Jag har varit hemma hos honom dussintals gånger! Det är inte direkt en okänd plats.”

Och nu är vi här. Han har själv åkt anslutningsbussen från Uppsala, för första gången på egen hand, men även den har han åkt inte bara dussintals gånger, utan många fler.
”Var det svårt att åka själv?”, säger jag.
”Nej.”
”Jag har saknat dig”, säger jag.
”Okej”, säger han, fäller ihop boken och packar ned den i ryggsäcken, ”jag har inte saknat dig. Men kanske syskonen, lite.”

En efter en behöver de mig allt mindre och det hade kunnat finnas en sorg, en nostalgi, den kommer att komma, men störst är lättnaden, vi tog oss såhär långt, för varje dag blir jag allt mindre nödvändig, snart kommer de att klara sig vad som än händer med mig.

 

*

På färjan, alltid på färja, när jag läser igenom bokmanuset jag skrev i höstas.
Utsikt mot hav och solglitter, spåren i vattnet efter vår framfart, musiken högt i lurarna för att stänga ute ljudet av alla turisterna, jag och en text och en tro.
Någonting som lossnar, smälter igen: det kan bli, det skulle kunna bli!
Inte det största som någonsin skrivits, jag kan inte leva med den ambitionen.
Men en liten berättelse, den finns där.

*

En alldaglig svettig eftermiddag, på cykeln på väg till affären för att köpa den glömda mjölken (jag glömmer alltid att köpa mjölk). Ställer cykeln i cykelstället, ser upp mot molnen som drar in, kanske kommer regnet snart igen, lättnad i det tryckande, vinden far genom mitt hår, och plötsligt djupnar insikten, det alla försökt säga till mig hela tiden och det jag sagt till mig själv hela tiden och det jag skrivit om hela tiden men som jag ändå inte intuitivt kunnat förstå. Att det finns så mycket jag inte hunnit, kunnat göra för att jag inte har haft förutsättningarna. Alla drömmar som inte har haft utrymme att ta plats.

Omfattningen av hur annorlunda det nya livet kommer att vara.

*

Läs mer:

• Försjunka.
• Glimtar, april 2024.
• Glimtar, mars 2024.
• Köpenhamn och Legoland: resplan för en tågsemester till Danmark.
• Vykort från Åland, juni 2024.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.