Männen i mitt liv, min man och min son, åkte tåg.
Min man förde konversationer med medresenärer, som han alltid gör, lika ofelbart som att jag när jag åker tåg betraktar skog och snöar och dalar utanför och konstruerar romaner i huvudet.
En herre i åttioårsåldern betraktade dem, min man och min son, när de satt och förde konversationer med medresenärerna. När han skulle gå av tåget gick han fram till dem.
”Din son”, sa han till min man, ”är det vackraste och lugnaste barn jag sett på de senaste decennierna.”
Tänk att ha uppnått en sådan ålder att man kan göra ett uttalnde med sådan dignitet.
No Comments