It was the age of wisdom, it was the age of foolishness.

Den andra dagen var en dag av kontraster.
Kontrollförlusten när jag hämtade en kopp blåbärste på frukostbuffén och återvände till bordet för att upptäcka att jag och mitt yngsta barn inte har en gemensam uppfattning om vad som är en rimlig portion croissanter.

Kontrollbehovet när vi alla skulle gå på tåget till Malmö och jag om och om igen tvingade barnen att upprepa sitt nummer.
”Jag är fem två!”, ropade till exempel Habanero, och jag ropade ”OCH VAD ÄR VAGNEN, VAD ÄR PLATSEN?” och hon fick förtydliga vagn fem plats två och på så sätt skulle alla hitta rätt även om någon skulle komma ifrån mig.

Kontrasten: att ständigt lösa problem, i arbetet och därhemma. Att vara sysslolös när jag kommit ombord tåget med tre barn med varsin väska och varsin ryggsäck och en jag själv med en väska och en ryggsäck, utan komplikationer eller förluster. Mina stora kloka lugna barn som bär egna väskor och läser sätesnummer.

Jag hade en uppdämd energi av att inte jobba och inte vara i katastrof. Som en parodi på en läkare som inte arbetar just nu började jag lägga mig i och lösa problem som inte var mina och som jag dessutom saknade kompetens för, som hur tågvärden skulle placera en hopfälld barnvagn för att kunna rymma allt bagage. Det föreföll mig för exotiskt att bara existera, utan att vara ändstationen för alla behov av planer och beslut.

Kontrasten mellan hela vår resa fram till Lund, och tiden mellan Lund och Malmö. Fram till Lund var vi sådana att jag hade velat komma med ett officiellt statement till de som såg oss: vi är inte alltid såhär idylliska, gå inte hem och ha ångest över ditt eget familjeliv och allt ert vardagliga vanliga smågnabb och hjärndöda sysselsättningar, vi är lika alldagliga som de flesta.

Där satt vi och läste böcker, och lekte ordleken. Den största dramatiken utgjordes av att barnen sa åt mig att int smaska när jag åt vindruvor (du är den värsta smaskaren av allihop mamma) och en diskussion kring om det verkligen existerar ett djur som heter askhöna (en vänlig medpassagerare informerade oss om att jag troligen tänkte på sothöna, och med det tragiska beskedet var jag ute ur leken eftersom bokstaven var a).

Mellan Malmö och Lund: tårfyllda sammanbrott kring att behöva använda en tågtoalett, åtföljt av mitt alltmer desperata mässande om att den enda toalett man känner till här i livet är den man har framför sig, man vet aldrig vad som kommer senare, på järnvägsstationer rör sig mycket folk och även om de har fungerande toaletter på centralen i Malmö finns det STOR RISK ATT DE INTE ALLS ÄR FRÄSCHA.

När vi stigit av såg vi en skylt där det stod, fritt från minnet: här på Malmö Central finns en massa toaletter, och fräscha är de också! Än en gång sjönk allt förtroende hos barnen för att jag har några livsvisdomar att förmedla.

Kontrasten mellan innan och efter blodsockerhöjningen. I Malmö åt vi lunch med Sardellen. Vi anlände som ett kringresande teatersällskap som skulle spela upp ett stycke om en tragisk resa med ödesdigra relationella konsekvenser men efter hamburgare omvandlades det till mer av ett kringresande cirkussällskap – tusen grejer och ett slags spektakel men med mer av en gycklarkaraktär.

Barnen diskuterade med henne vad deras pappas moster, som vi skulle bo hos två nätter i Köpenhamn, egentligen ska kallas. Är det en moster, en faster, kanske en gammelmoster?

”Fast hon är inte gammal”, förklarade Storasystern. ”Alltså som alla de, vår farmor och farfar och mormor och morfar och ja, farmors systrar och sånt. De är alla liksom väldigt unga och fräscha, de är inte gamla och spräckliga.” Efter en stunds diskussion enades vi om att skröpliga kanske var ordet hon sökte.

Kontrasten: Att jag är den enda vuxna, dag efter dag och kväll efter kväll och natt efter natt, hemma och på resa. I varje lunchbeslut, bokningskod, inräkning av packning.

Att jag inte alls är ensam, att våra liv är fullt av vuxna människor, sådana som lär en något annat än vad ens gamla mamma med fäbless för tågtoaletter kan förmedla. Världen är full av släktingar och mammas vänner.
Alltid ett möte runt hörnet, vid nästa station.

Resans fart, ett sista tåg över sundet, larmet av alla människor på Kobenhavn Hovedbangård.

Eftermiddagens lugn, barnens ospräckliga farmor-syster som hämtade upp oss och tog oss till sitt hus i dansk idyll ett par mil utanför Köpenhamn. Habanero som greppade tag i hennes hand som om ingen tid gått sedan de sist sågs. Hunden, som älskar barn. Barnen, som älskar hunden.

Ett gästrum, en tupplur. Ett hastigt hällregn, solen efteråt medan det fortfarande duggade, man får önska sig något då. Indiskt, ett glas rött, barnprogram i soffan, hundens mjuka päls, läsa bok i sängen, natten.

Stillheten efter en lång dags rörelse.

Läs mer:

– Bedrägeriet.

– Tivoli