Glimtar, mars 2024

Det finns en Europakarta ovanför soffan i mitt vardagsrum. Bergen är upphöjda, sticker ut från väggen, det är en karta som är svår för både vuxna och barn att se utan att vilja röra vid den. Den bär på en gåta, kanske blir den som gåtan i Det smälter av Lize Spitz som löper genom boken och som man får ta del av som fragment, den som bara ges till läsaren i sin helhet i bokens slut. (Fast min karta ska inte användas för att lura av tonårsflickor kläderna).

Min karta gav bara en sann bild av gränser och länder under ett år i Europas nittonhundratalshistoria säger jag, jaha säger gästerna, sedan står de med varsitt glas vin och tittar på bergen och haven och länderna och letar efter svar.

Så många människor tittar på min karta i mars, varför har jag släppt in så få förut, men det var annorlunda då, livet krympte kring mig, jag hade inte krafter.

*

Sist upp på scenen. Indigo en torsdagskväll. Evenemanget heter Bakfickan, det är tjuvstarten på Mariehamns litteraturdagar. Folk, fullsatt, ett glas eller en hel middag, texter, tankar. Första gången jag var här intervjuade jag en författare på den här scenen, det var den där eländiga våren när jag levde i ständig beredskap för att vad som helst skulle kunna hända, då jag levde så för att vad som helst hände mig. Jag sa ja till allt för inget var omöjligare än det som var min tillvaro. Efteråt skulle jag inte minnas vad jag frågat, vad hon svarade, de sa efteråt att det blev bra, jag tänkte att allt som inte blev det kunde man skylla på vanlig nervositet och inte på en tillvaro på väg att krasas samman.

Men det här är en annan vår, det kom andra vårar.
Jag blir intervjuad om min Tåget, min novell, den som vann ett pris. Min vän intervjuar. Hon är den sortens människa där frågorna kommer naturligt för att nyfikenheten är enorm.
Så behagligt det är att tala om en text som lämnat mig! Det är som att tala om något jag läst, inte något jag skrivit, jag födde fram en berättelse, den blev en egen varelse, vi kan betrakta den gemensamt.

Jag får läsa högt på slutet, jag får läsa den som jag hela tiden tänkte att den skulle läsas, allt mitt skrivande började som något som skulle läsas högt.
När publiken skrattar åt det som ska vara roligt får jag gåshud.

*

Det är en annan vår, problemen är över, det finns tid att andas.
Tomrummet, avsaknaden av verkliga kamper, är ett hål i huvudet.
Det går att fylla med: ältande, malande, perfektionism.

varför varför varför varför varför varför varför, som en sång på repeat, ett huvudbrus, det växlar med vad vad vad vad vad.
varför blir det inte bättre, allt det här man försöker åstadkomma,
vad ska man göra med hela sitt liv. 
och: varför skapa problem av ingenting, ta en bit champagnecheddar, låt njutningen döva oron.

*

Cyklar hem från ett mingel, trampar längs havet genom en kväll som är marsljus och marskyla, den glittrande solen och mina kalla nakna händer, jag har ätit för lite och samtalat för mycket. Jag tänker på att kastas mellan sammanhang, att ständigt befinna sig i olika normsystem. Att finnas bland människor där det viktigaste är om man forskar parallellt med sitt kliniska arbete, att finnas bland andra där det viktigaste är var din stuga ligger och om du snickrat din altan själv, ytterligare andra där det intressanta är kakelugnarna och rummen i fil i din Stockholmsinnerstadslägenhet. Att vara bland människorna där skrivstipendierna från Svenska litteraturfonden är ett mått på om du lyckats. Stad och land, kulturvärld och läkaryrken, Sverige och Åland och Finland, folk som är tjugo och folk som är sjuttio, tänk! vad mycket intressanta människor jag har fått ha turen att få möta i detta lilla liv, men också
hur det kan bli som att tala väldigt många språk,
men knappt längre behärska sitt modersmål,
alltid existera  i världen med en subtil brytning, så lätt att den inte stör någon, men en påminnelse om att varje interaktion sker med en ansträngning.

Tänk om mitt modersmål är ensamhet, prövar jag att formulera mig på chatten till min vän, det är en klassiskt Ulrikisk vårformulering, denna närmast komiska melankoli, som om jag vore fjorton år och ville ha något upprört om min weltschmerz att skriva i mitt msn-namn .
Min vän säger: varför skapa problem av ingenting, du är nog hungrig. Har du kvar av champagnecheddarn i kylen?

Så jag äter och stirrar på solnedgången över min trädgård, träden är så kala och skuggorna så hårda, men det går fort.
Snart är det försommar.

Läs mer:

• Glimtar, februari 2024. En räv i Oslo, en livsförändrande lampa.
• Glimtar, januari 2024. En lång epilog.
• Glimtar, mars 2023. Tydligen livskris varje år i mars.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.