Skriveriet

En gång i januari tog jag en promenad till affären och greps av en idé till ett skrivprojekt som sköljde över mig med sådan styrka att jag var tvungen att stanna.
Den var ingen revolutionerande hiss-pitch som skulle ha slagit någon annan med häpnad. Mina romanidéer har aldrig kommit till mig på det sättet. Men det var en känsla, och bilder, ett framåtdriv som sög tag i mig. Det gick att spinna trådar, väva ett nät, idén bredde ut sig, ville ha rum.
Allra viktigast: den var något helt annat än romanen jag skrev så många gånger, den med alla refuseringarna.
Ett annat världsbygge, en annan plats att besöka, ett annat slags berättelse.

Sedan blev det februari, mars, april, maj. Jag jobbade på neurologen och var så intellektuellt stimulerad och så dödstrött. Vintern blev vår, våren blev sommar, jag skrev mitt sommarprat.
Jag mindes hur det kändes, orden, som en kropp som fortfarande känner löpstegen, fast det var så länge sedan.

Jag tog min idé och skrev en långnovell av den, till en tävling. Först trevande, som en kyss innan man vet om den kommer att besvaras. Sedan som i ett vansinne, som när kyssen möter gensvar. Jag hade för lite tid och för lite kraft men här föddes text, här föddes värld, framför mig.
Här fanns de, de små beståndsdelarna allt ibland tycks vara uppbyggt av:
en början,
en mitt,
ett slut.

Det kommer alltid att finnas något att klamra sig fast i, om det finns en början, en mitt och ett slut.

Jag dansade på deadline och hann inte korrläsa min text. Den var full av skrivfel och orealiserad potential. Jag satt i sommarnatten efter att ha skickat in den och kände besvikelsen skölja över mig.
Så nära något och ändå inte där.

Sedan sov jag, sedan vaknade jag, och när besvikelsen lugnat sig tänkte jag:
men 5000 ord, en början en mitt och ett slut. Då har jag ju redan i princip en roman. Om jag bara gör allt typ tio gånger längre, om varje scen jag har blir tio scener, då har jag den ju i handen, det är bara det sista kvar!

Och det var den hybrisen som fick mig att förstå det, på samma sätt man inser att man verkligen är förälskad när man inte kan låta bli att le när man säger någons namn. Fick mig att förstå detta: det här skulle verkligen kunna bli något.
Ingen vet hur framtiden ser ut, som det kan vara i kärlek och som det kan vara med romaner.
Men man kan veta när det inte går att backa, när man måste utforska vart den här berättelsen leder.

Och det var den hybrisen som, utan större dramatik, bestämde det åt mig. Sedan funderade jag inte mer kring skrivandets vara eller icke vara, sedan tänkte jag inte på att släppa taget mer.
Sedan började jag planera: inte så mycket för själva berättelsen, som för hur jag ska skaffa mig utrymme, tid och energi att skriva den.

Först ska jag rensa bland mina saker, i mitt liv, min tid.
Det är början.
Sedan, i mitten, ska jag skriva.
Ända till slutet.

Läs mer:

• Vinter till sommar. Att få tillbaka sina val.
• Glimtar, juni 2023. Intensiteten, att ha längtat.
• Frågor & svar del 2, om att skriva. 

Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!