Sällskapet

Allting måste börja med någon, den här gången börjar det med Habanero.
En novembermagsjuka i flera kapitel.
Bli frisk och bli sjuk igen, vabba och återvända till jobbet, vabba igen.
Magsjukan ebbar ut och återvänder i cykler i vårt hushåll som en fenixfågel som brinner upp och återföds och åldras igen. Men Habanero var först och på Habaneriskt sätt anser hon därför att hon är experten.

Habanero marknadsför att gå runt med en skål ifall man skulle behöva kräkas och inte hinna till toaletten som om hon är den första som uppfunnit något sådant. (Det har hon gjort i flera år, sedan hon första gången blev magsjuk och kan minnas det. Men hon verkar fortfarande se sig som en early adopter, den som gick med kräksskål långt innan det blev comme-il-faut.)
”Tänk om man till exempel är i sitt hem”, säger Habanero med sin bästa väckelsemötesröst, ”och känner att man behöver spy. Ja alla kan få en liten magsjuka, alla kan behöva – du får ursäkta mig att jag säger det såhär – spy. Och då kanske man bara spyr. På sin vän, i sin säng, på ett golv.”
”Eller så går man till toaletten”, säger Lilla Gubben.
”Man kan drabbas av olyckor”, säger väckelsetalaren, ”alla människor kan drabbas av olycka. Så att man kanske spyr – på väggen, på trappan… MEN! Man kan göra som jag. Man kan ha en skål. Man kan gå runt med sin skål, och man kan vara trygg.”

Som i allt gott sektarbete behövs en syndabock.
”Mamma! Du kanske gillar att spy rakt ut. Men gör inte så! Det är mycket bättre att använda en skål.”
”Men mamma har inte kräkts än”, säger Lilla Gubben.
”Men om hon gör det, kanske hon gör det rakt ut.”

Allting måste börja med någon, och vilken lycka att ha någon erfaren vid sin sida när det är dags.
När Lilla Gubben illamående barrikaderar sig på toaletten för att vara redo för vad som kanske komma skall är det Habanero som säger: Jag går in, jag vet vad det här handlar om medan hon håller upp en stoppande hand mot mig som om hon är en förhandlare i ett gisslandrama med den unika kompetensen för att hantera en delikat situation.

Sedan står hon bredvid sin bror och håller en monolog om alla aspekter av magsjuka. Om du känner att det är dags att spy kan det vara så att det är dags men det kan också vara ett falskt alarm. Det går aldrig att säkert veta, om du har en magsjuka menar jag, så det bästa är att göra sig trygg. Om du har en magsjuka är det viktigt att vara TYDLIG, jag menar du kan berätta för dina systrar, eller till och med din mamma: nu tror jag att jag kommer att spy. Så gjorde ju jag när jag hade magsjuka, jag har ju faktiskt haft magsjuka ganska mycket nu, jag pratade med er allihopa.

Själv hade jag inte velat sitta illamående och lyssna på en monolog samtidigt, men jag är inte uppvuxen med att ha en Habanerosyster vid min sida så länge jag kunnat minnas, inte uppvuxen med att det är en exalterad svada som är det naturliga bakgrundsbruset och tystnad som är oroväckande och skrämmande.

I sällskapet finns tryggheten, i sällskapet finns det outsägligt välbekanta när alla annat skakar. När de kommer ut från toaletten är det Habanero som har kommandot, och Lilla Gubben bara ler.
”Det hände ingenting”, säger Habanero, ”men han mår bättre nu. Och jag har lärt honom allt jag kan. Nu ska vi hämta en skål.”

Och de går ned för trappan, hon med armen kring hans axlar.
Och jag lutar mitt trötta vabbhuvud mot väggen, blundar.
Tänker att många saker i livet kan man klara av, bara man har rätt sällskap.

Läs mer:

• Glada vabben. ”VILKET ORD SA HAN SOM INTE BARN SKA FÅ ANVÄNDA?”
• Idyll och skit i hörnen. Vad vore väl en dag i Helsingfors?
• Politiken. ”Men ÄR ett köksgolv en rimlig plats för en svart strumpa?”

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.