vad jag läste. sommaren 2022.

Det är juni, det är Lilla Holmens brygga, det är att sitta och dingla med benen. Det är doften av hav och bruset av svallvågor från enstaka motorbåtar som kör förbi längre ut och fiskmåsars skrän och sommarmaten när den smakar som alla andra sommardagar. Och det är att läsa bort sina övertidstimmar ur kroppen, tvinga in hjärnan i andra spår än de stressade.

Jag läser Autisterna av kulturjournalisten Clara Törnvall, essäistiskt om den egna autismdiagnosen i vuxen ålder och kvinnor genom historien som kanske också skulle kunna uppfylla kriterierna för autism. Det personliga är det som stannar kvar i mig efter läsningen, när Törnvall skriver om det smärtsamma i missförstånden och oförmågan, om relationen som gått förlorad på grund av det.

Jag läser Ut ur ekorrhjulet: så blir du också ekonomiskt fri av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg, har lyssnat på den som ljudbok för flera år sedan, men vill läsa den med ett mer konkret intresse den här gången. Titta på budgeten som det här paret har (även om den har några år på nacken och inte är justerad efter den inflation som varit sedan dess).

Jag läser Jag vill inte bli frisk, jag vill bli smal av Malin Amethier, med ungdomars egna berättelser om ätstörningar, och den ger inblick som alla individuella berättelser gör och sedan spiller jag kaffe på den i min väska så jag måste köpa loss den från biblioteket och värst är förstås inte kostnaden utan skammen. När jag betalar räkningen tänker jag på hur jag en gång i tiden började skriva bokrecensioner för att kunna beställa recensionsexemplar så att jag skulle låna färre böcker på biblioteket, eftersom ingenting får mig att skämmas som biblioteksskulderna och de försvunna böckerna, ingenting får mig att drömma så mycket om att vara någon annan, någon som lånar en bok i taget och aldrig tappar bort en enda en.

Jag läser om Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson och tänker att om man kan få debutera så vilt och spretigt, kanske jag också skulle kunna det, att det kanske finns ett skrivande som skulle kunna vara vildvuxet och ofärdigt och ändå erbjuda en värld som ger något att få besöka.
Att det kanske finns en höst, en vinter, en vår då jag skulle kunna hitta ord igen.

Det är juli, det är färjeresor, det är bussar, det är tågresor. Till Helsingfors och till Sverige, upp genom skog och vatten till Umeå en tidig morgon då varje vagn är tyst och stilla när jag snubblar mot bistron för kaffet och mackan som ingår i min biljett. Det är nattåg och gryningsdoftande centralstation. Det är min väns balkong och minnen av en stad som jag tillhörde men som inte längre är min, det är att samla alla fragment av alt man varit och inse att det mesta av berättelsen om mitt liv skedde inuti och inte utanför.

Jag läser Gift av Tove Ditlevsen som skriver självbiografiskt om unga vuxenår och kalabalik i kulturkretsar i ett 40-tals-Danmark. Om äktenskap, om barn och om missbruket. Giftermålen och giftet, ruset och längtan efter det, hur längtan efter drogen kan ta över allt. Jag tänker på hur det självbiografiska kan skrivas med en sådan distans att man själv blir ett slags komisk karaktär, hur skoningslöst Ditlevsen skriver om sig själv, rakt och utan ursäkter. Det här är en text om ett liv som bara händer, där upplevelser av både ljus och mörker bara drabbar utan att berättarjaget tycks förmöget att själv styra dem, och jag känner igen den berättelsen från en del patienter jag träffat i mitt yrke, hur svårt det är när man tappar känslan av sammanhang, när livet hastigt och lustigt drar iväg en på äventyr och ner i mörka dalar och man själv bara tycks få hänga med i åkturen men aldrig bestämma vart färden ska gå.

Jag läser The beach av Alex Garland, 90-talsklassikern som är ett slags modern Flugornas herre om ett gäng backpackerungdomar som söker det orörda och autentiska bortom turiststråken och har byggt upp en tillvaro på en ö i ett naturreservat i Thailand. Det är en av mina favoritböcker, som det kan bli med vissa böcker när man träffar på dem vid rätt tillfälle i livet och sedan återvänder till dem. Jag har läst den många gånger. Den är oerhört välskriven. Dramaturgin är välbyggd, karaktärsteckningen skicklig, berättaren har sin egen röst och personlighet, och de psykologiska spänningarna och hur de utvecklar sig är för mig den stora behållningen. Hur huvudpersonen förändras och blir obehagligare och knäppare genom bokens gång, och hur vi får se det framförallt i hur andra reagerar på honom, är också så jäkla skickligt gjort.

Jag börjar läsa en massa böcker och läser inte ut dem, huvudet har inte ro.

Det är augusti, jag packar och städar, jag har huvudvärk. Hettan, och sedan åskan. Vi åker över havet och flyttar till Uppsala för ett år. Hyr ett möblerat hus, bara att flytta in, och hur skönt det än är förstärker det overklighetskänslan, det finns väl något med att packa upp massor i ett nytt hem, att man tar det i besittning möbel för möbel, låda för låda.

Jag sitter på uteplatsen i radhusträdgården i kvavt fuktigt solgass och lyssnar på ljudet av kvarterets alla lekande barn, jag sitter på stranden vid sjön istället för vid ett hav, jag halvligger i soffan en söndagskväll och dricker pepparmyntste och ingen annan är vaken.

Jag läser Flickvännen av Karolina Ramqvist, om flickvännen till en kriminell man som väntar och tänker i deras dyra hus medan han är ute på jobb. Den når mig på ett annat sätt än när jag läste den för åtta år sedan, det finns en annan spänning och laddning i texten för mig än då. För mig ligger det intressanta i många av Ramqvists romaner i skillnaden mellan idealen som råder kring en människa och vad hon sedan väljer att göra. Det är något med exaktheten, ögat för detaljer, som kan blotta motsägelser mellan ideal och praktik, ett slags kejsaren-är-naken-upplevelser.

Jag läser Tills alla dör av Diamant Salihu, en journalistisk berättelse om gängkonflikten i Järvaområdet mellan Dödspatrullen och Shottaz. Det är en omfattande genomgång men den känns ibland fragmentariskt, jag tappar tråden och får svårt att hänga med i vem som är arg på vem och varför. Efter att tag börjar jag tänka att det inte hade kunnat skrivas på något annat sätt, att det är en del av effekten och att totalt få uppleva och själv få en uppfattning om hur det ser ut. En berättelse som rakt upp och ned dokumenterar vad som skett blir spretig, kanske ibland obegriplig, för att det handlar om sådant som styrs av en logik jag inte delar, för att det är så tonårigt, för att det inte utgörs av tydliga sidor med klara mål och fasta hierarkier utan något godtyckligare, mer slumpartat. Jag tror formen är helt rätt för de här berättelserna, att en hårdare styrning av materialet hade gett en sämre inblick, en mer styrd och tendensiös berättelse som skulle legat längre från sanningen.

Jag simmar i sjön, någon av de sista varma dagarna, bland näckrosorna. Doppar huvudet under ytan. Letar efter kylan.
Jag flyter på rygg och stirrar upp i åskmulna himlar och jag tänker på orden, på språket, hur viktigt det alltid har varit, hur avlägset det har börjat kännas ibland, hur mitt skrivande kan kännas som om jag skulle formulera mig på ett annat språk, som om exaktheten i orden dragits undan. Som att känna världen med handskar på utan fingertoppskänslan kvar.

Hur jag undrar om det går att läsa sig tillbaka till ett skrivande.
Och om det kanske går att göra en berättelse av läsandet, hur böckerna och vad de gör med en skapar en historia i sig.

Och sedan faller regnen, och sommaren är över, och jag undrar vad jag ska läsa i höst.

Läs mer:

• Glimtar, juli 2022. This woman is broken, fast inte riktigt ändå.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup
• Böcker jag läste. maj 2022. 

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.