En kille på min ryska åker samma buss som jag. Vi står alltid där efter ryskan, i varsin ände av busshålplatsen. Båda vet att den andra står där och båda vet vem den är.
Vi hälsar inte på varandra. Faktum är att vi inte låtsas om varandras existens. Jag tycker det är rätt skönt, då hälsande skulle kunna innebära att jag måste vara trevlig. Varje vecka. Två gånger i veckan. Efter varje rysklektion. Och jag menar, så himla trevlig är jag inte. Mina bussresor är till för isolering och att läsa tidningen eller möjligtvis ömt smeka Schopenhauer’s telescope.
Dessutom kan man ju tänka så här. Man ska inte ta saker till överdrift. Jag är väldigt osvensk, på så många sätt. Jag skriker mycket, jag pratar högt, jag är väldigt egocentrisk.
Så då kan jag ju ignorera alla människor och känna mig lite patriotisk, i alla fall.
Nu ska jag äta. Det är alltid magnifikt.
1 Comment
Förstår dig fullständigt, varför vara trevlig om man inte känner för det?
och att vara ego är bara mänskligt, de allra flesta svenskar är bara för dumma för att fatta det