2024: Årets första dag.

På årets första dag tar vi tåget, tunnelbanan, tvärbanan hem till min syster. Det är en så fin tid att resa med barnen just nu, små och stora resor, även de som bara är transport.
De bär och upplever, man samtalar, ibland rusar man tillsammans mot ett annat spår efter en sen spårändring, benen är snabba, hjärnorna klartänkta, ett potentiellt utbrott ligger inte hela tiden runt knuten. Kanske skulle man resa längre i sommar, tänker jag, inget monumentalt, vi kan väl ta tåget till Legoland (ja, jag vet, innan någon påpekar det: jag vet att tåget inte går ända fram, jag tänkte man kunde bo i Vejle).
Stillsamt öppnar sig världen, utan brådska.

*

Habanero blir så stor med sin kusin, min äldsta systerdotter, som är fyra år yngre än hon. Sällan så klok, så mjuk som när hon får vara den beundrade, inte den som ska kämpa sig till toppen.
”Jag kan räkna till tusen”, säger min systerdotter, fast det inte är riktigt sant.
”Kan du räkna till EN MILJON?”, säger Habanero.
”Jaa.”
(Har vi inte alla gånger stått där och försökt imponera på någon, så lätt lögnen glider fram.)
”Okej”, säger Habanero, och med den snabba läsningen av situationen hon annars använder för att förhandla till förbannelse ger hon svaret som uppmuntrar utan att syna: ”Vad fint, kan du börja med att räkna till tio för mig?”

*

Tunnelbanor, rulltrappor, stadens ljus, världen sprakar fortfarande för mina barn, de är inte stora nog för att ha tröttnat på den.
(Kanske har inte jag det heller.)
På tåget tillbaka till Uppsala och mitt barndomshem läser jag ut Vigdis Hjorths Om bara, den är som ett stort öppet sår.

*

I år vill jag köpa en kamera, jag ska bara bestämma mig för var gränsen går för vad jag faktiskt vill ha.
Jag vill läsa mycket, och skriva om böcker, jag vill hitta nya sätt att berätta om text. Text om text, ord som brinner.
Jag ska skriva färdigt ett första utkast av en roman, nu blir den en lös deg, sedan ska den jäsas, knådas. Läsningen ska bli inandningen, texten utandningen.
Jag tänker att om ett år har den blivit något jag kan skicka någonstans. Kanske kommer jag att ångra den tanken, kanske ännu mer att uttala den högt, kanske är tvärtom tanken avgörande, och uttalandet.

*

Den första dagen, fragment. En kvällspromenad, tystnaden på landet, stjärnklarheten, gnistrande snö. Mörkret, åkrarna, skogen.  Sedan är dagen snart slut, sedan skriver jag de sista raderna om den, stunden innan midnatt, medan jag tappar upp badet, jag har lagt fram boken, de är andra tider nu, det fanns något på andra sidan.

Läs mer:

• 2023: Årets första dag.
• 2021: Årets första inlägg.
• 2020:  Årets första dag. 
• Låtar, 2023: Into the fire

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.