att skriva

att skriva

oktober 11, 2010

Jag känner mig bara så ledsen idag. Mest, eller kanske helt, har det med mitt skrivande att göra. Jag vet inte vad det ska bli av det.

Jag har skrivit saker sedan jag var fyra år gammal. Det började med när jag skrev ner berättelserna om Tådjuren, baserade på lekar jag lekt med mina egna fötter och en badkarspropp. (Det var stor litteratur, Tådjuren, om än lite surrealistisk.) Fortsatte med berättelser om fattiga människor som försökte kämpa sig uppåt, olyckliga förälskelser och förvirrade tonårsflickor. Någon gång i femman skrev jag visst dystopisk domedags-science-fiction också, men den har jag tack och lov gömt undan ganska långt ner i arkiven.
Poängen är i alla fall att jag alltid har skrivit, alltid haft ambitionen att skriva, och att tanken har alltid varit att det till slut skulle leda fram till något. Ett Något som oftast gestaltade sig i att jag skulle skriva romaner och få dem publicerade. Det var hela tiden tanken. Det var hela tiden ett mål som hägrade där långt borta.

Så skrev jag till slut en första roman när jag var femton. Intensiva hektiska dagar när det första utkastet skrevs, sommaren mellan ettan och tvåan på gymnasiet. Stora delar skrivna på ett hotellrum i Beijing, sent om kvällen när man var trött i kroppen efter att ha turistat hela dagen.
Andra utkastet skrevs när skolan redan hade börjat. Varje dag när jag kom hem efter skolan skrev jag mina sidor, i en fanatisk disciplin jag inte minns hur jag kunde uppbåda.
Jag blev klar, skickade in min bok till ett förlag. Blev refuserad, läste igenom manuset och förstod varför. Bestämde mig för att redigera. Göra ännu bättre.
Men senare. Tyckte det var så dåligt skrivet, alltihop. Så uppenbart skrivet av en yngre Ulrika, en naivare Ulrika.

Men jag trodde i alla fall att jag visste hur man skriver en roman, nu.
Jag trodde i alla fall att jag visste att jag kunde.

Och nu när hösten kom, det här året, året efter att jag tagit studenten, så skulle jag ju göra det igen. Skriva något briljant. Orka producera något bra. Men sedan har allting kommit emellan. Flytten till min pojkvän, som vi egentligen hade tänkt vänta med till i vår. Det faktum att jag insåg att det jag börjat skriva om inte alls var vad jag ville skriva. Osäkerheten kring vad min roman ska handla om nu. Att kursen min pojkvän ska läsa, den sista innan han är klar med sin utbildning, inte börjar förrän om en månad, så att det finns så mycket tid då han bara kan kräva att man ska vara med honom i stället. Svårigheten att ha disciplin nog att säga nej.

Det faktum att orden som kommer ur mig är tomma och meningslösa, att jag inte förstår varför någon ens ska vilja läsa det här.

Det faktum att min pojkvän inte förstår mitt skrivande. Varför jag skriver, och varför jag väljer att skriva om så jobbiga saker. Tragiska saker. Att han inte förstår varför jag skriver om mänskliga relationer, i stället för om något intressant.
En naggande känsla av att han aldrig kommer att kunna uppskatta någonting av det jag skrivit som betyder något för mig, som jag är nöjd med/stolt/fascinerad över.

Det faktum att jag flyttade ifrån ett Uppsala där det åtminstone fanns en person som var genuint intresserad av mitt skrivande och hur det skulle gå med det. En vän som jag upplevde förstod.

jag blir så ledsen. Jag ville verkligen skriva. Men orden är platta och jag förstår inte varför någon ska vara intresserad. Försöker skriva en berättelse som handlar om människor och deras ensamhet och hur de ska klara sig, det är en ganska fint uttänkt berättelse ändå med hyfsat intressanta personer – antar jag – och lite miljöer man kanske kunde tycka är intressanta men jag vet inte varför någon skull ebry sig. Jag tycker att jag är så dålig. Jag trodde att jag hade en begåvning jag kunde göra något av. Men jag tror inte det längre.

Och till våren har jag sökt läkarutbildningen och någonstans snart efter det eller under den kommer jag att skaffa barn. Det här var min chans att skriva, på riktigt. och jag sumpar den för… vaddå?

För att bli lycklig, antar jag. för att leva med en intelligent man som jag älskar och som älskar mig. För att baka bröd och laga lasagne. För att sitta i knän och bli omhållen.

och min pojkvän säger Ulrika du kanske inte behöver skriva en roman. Du kanske kan skriva noveller, skicka in dem till tävlingar. Det kanske är vad du ska satsa på.

och jag hör rimligheten i detta, det mycket resonliga och förståndiga i detta, men jag tror tonårshormonerna tar över för någonstans är jag bara sjutton år gammal fast ingen förstår det (allra minst jag själv) och jag vill slå någon för det var ju skriva romaner jag ville göra och nu händer det inte.

nu ska jag dricka chaite och sörja förlorad begåvning.

0

You Might Also Like

7 Comments

  • Reply Johan oktober 11, 2010 at 7:04 e m

    Hej jag är en gubbe på 43 som tycker du är fullkomligt lysande! Jag hittade din blogg den där dagen du fick så många sidträffar, du vet?! Klart du kommer att skriva din roman så småningom, och när den kommer ut ska jag banne mig köpa ett exemplar! Kram och med stor beundran! /Johan

    0
  • Reply Anonym oktober 11, 2010 at 7:05 e m

    Hej jag är en gubbe på 43 som tycker du är fullkomligt lysande! Jag hittade din blogg den där dagen du fick så många sidträffar, du vet?! Klart du kommer att skriva din roman så småningom, och när den kommer ut ska jag banne mig köpa ett exemplar! Kram och med stor beundran! /Johan

    0
  • Reply Johan oktober 11, 2010 at 7:06 e m

    Hej jag är en gubbe på 43 som tycker du är fullkomligt lysande! Jag hittade din blogg den där dagen du fick så många sidträffar, du vet?! Klart du kommer att skriva din roman så småningom, och när den kommer ut ska jag banne mig köpa ett exemplar! Kram och med stor beundran! /Johan

    0
  • Reply Kristin oktober 11, 2010 at 9:58 e m

    FUCK MÄN. eller, det kanske var lite väl hårt. men skit i alla som inte förstår varför i hela världen du ska skriva en roman. du vill ju det här, förstår jag. ifall orden inte vill komma till dig får du jaga dem – för jag tror att de finns där, om de funnits där förut. nej, jag säger: nu ska du fanimej göra det här, annars gör du en läsare besviken. /jag, som intervjuade en blivande författare vid namn ulrika nettelblad på ett café i uppsala för något/några (minnet är inte min bästa vän) år sedan.

    0
  • Reply Nemo oktober 11, 2010 at 10:46 e m

    Förlorad begåvning? Nej du…icke.
    En svacka, en nerförsbacke i skuggorna kanske?
    En frostförlamande självkritik som sakta sipprar fram och förgiftar sinnet…

    Det är så självklart att du har begåvning och är briljant på att sätta ihop bokstäver till tänkvärda ord, som pusslas samman till meningar som berör.
    Du har talangen – ingen tvekan om det.

    Bara det faktum att du har sjävkritik och tvivel på din förmåga ser jag som ett gott tecken.
    Du förstår vad som krävs, du har insikt om vad som är bra och dåligt…
    Det gäller att hålla det i schack bara, missnöjesmonstret – kritikdemonen.

    Någon klok människa (minns inte vem nu) sa att man ska vända ansiktet mot solen, för då ser man inte skuggorna.

    Kämpa på – och ge inte upp. Jag vill läsa din bok.
    Nej…ursäkta, där blev det ju fel. Böcker ska det vara.
    kastar en näve solsken på hon

    0
  • Reply Hedvig oktober 12, 2010 at 12:38 f m

    Läste just ett kapitel i Fear of Flying av Erica Jong där huvudpersonen försvarar sitt skrivande mot sin syster som tycker att hon bara borde skaffa barn istället…

    Det är alldeles för tidigt att ge upp en sådan dröm när du är 17-18 år. Och man ska aldrig offra allt för en relation. Tar den slut kan det kännas bortkastat, håller den kan det bara lida till bitterhet i framtiden för alla chanser man kan anklaga den andra för att man kastat bort. Det är klart att skrivande är något man kan lägga på hyllan och återuppta senare, till skillnad från mycket annat. Man måste inte göra det när man är ung, man kan skaffa karriär och familj och sen kanske kunna hitta tillräckligt med tid senare i livet. Men risken finns alltid att det är för mycket arbetsstress och småbarnsskrik för att lugnet (eller lusten) någonsin ska infinna sig.

    Men framför allt, skulle du verkligen kunna lägga skrivandet på hyllan helt och låta det vänta? Skulle det gå för dig att inte skriva? Är du säker på att det inte bara skulle bli en massa instängt i huvudet om inga ord fick komma ut?

    Och förlåt, menar inget personligt, men måste han vara så klysch-manlig att han inte kan förstå det intressanta i mänskliga relationer? Jag kan i stort sett inte skriva politiska låttexter och har ibland känt att det är ett problem att jag inte kan skriva om nåt mer relevant än känslor och mänskliga relationer. Men jag inser ju att den mesta musik jag själv lyssnar på har sådana teman, musik som är väldigt viktig för mig och berör mig, hjälper mig och bara finns och är helt fantastisk. Och böcker fungerar på samma sätt. Det finns fackböcker för dem som vill ha så mycket "intressant" och så lite mänskliga relationer som möjligt. Men det finns också en rätt stor genre som kallas skönlitteratur… Det är inom den som man anser att det finns tillräckligt stora mänskliga prestationer för det ska utdelas nobelpris till valda utövare.

    Men om du kan bli lycklig av att låta bli att skriva så tycker jag inte att det skulle vara fel. Det låter fantastiskt. Om det räcker med bröd, kärlek och mat. Självförverkligande har försvunnit från den uppgraderade versionen av Maslows behovspyramid och ersatts av barnafödande läste jag. Tror man på den lär det ju inte vara några problem. Men känn efter noga, för det är ju inte alltid så lätt att bli lycklig och ibland kanske man behöver få skriva för att bli tom. Eller full i huvudet av tankar. Och du måste inte skriva med målet en färdig roman till ett visst datum. Oavsett om du förr eller senare vill skriva en roman kan det behövas lite planlöst skrivande hit och dit för att hitta dit du vill.

    Jaja, jag kan inte sova och orkar inte läsa igenom det här nu, det kan vara rätt förvirrat för sömnlösa nätter är ju inte världen och man själv sig riktigt lika…

    0
  • Reply s oktober 12, 2010 at 1:12 f m

    jag blir lite ledsen när det går så väldigt lång tid mellan dina texter här på bloggen. jag har följt din blogg jättelänge och fascineras över din språkliga begåvning gång på gång. snälla sluta aldrig skriva, snälla lägg ut flera grejer här, för jag tror aldrig att din begåvning kommer att sina.

    0
  • Leave a Reply