Dopp i hjärnan

Dan före dan, mina vänner.

Jag har börjat minnas saker jag sedan länge hade glömt.
Inga tragiska saker, som typ incest och släktmord. Har inte varit så många sådana saker i mitt liv.
Men hur lägenheten såg ut en viss augustimånad och hur hon egentligen doftade innan vi aldrig möttes mer och hela min högstadietid som jag aldrig tänker på längre aldrig minns (faktum är att när jag blev vän med en främmande tjej på bussen och hon frågade mig var jag gick på högstadiet tog det lång tid innan jag kom på vad jag skulle svara, märkligt lång tid, men det är nästan okej för hon var lite märklig, eller i alla fall så var jag det) och igår kom jag ihåg saker från Biologi A som jag inte glömt men aldrig reflekterade över längre (kanske för att det inte är den sortens saker man behöver reflektera över) som tillväxtzoner och bottenskikt och förna.

Och hur jag längtade, och hur jag väntade och hur jag drömde och hur jag saknade.
På tre år förändras ingenting.
På sju år förändras ingenting.

Och ändå säger de att allting förändras, hela tiden. Cellerna byts ut och efter hur många månader? år? jag var visst aldrig bra på biologi i alla fall? efter x antal tidsenhheter är hela ens kropp utbytt man är en ny människa utom hjärncellerna de byts inte ut vi bara dör om och om igen bara dör vi tills hjärnan slutligen är utrotad och vi kanske äntligen kan vara lyckliga.
Fast jag läste att de har upptäckt att till och med hjärnan kan förnya sig. Hallelujah bam bam.

Jag tror jag ska på en fest på annandagen. Det verkar både lämpligt och idiotiskt.