Respons

Behandla andra som du själv vill bli behandlad, sägs det, i ett antal världsreligioner och sådär. Och visst är det så att sättet man agerar inför barnen som förälder påverkar hur de sedan beter sig. Som en spegel, fast ibland kanske mer en skrattspegel.

För att få barnen att göra sådant jag tycker de borde göra (ta på sig kläder, smaka på maten, vara tysta istället för att sjunga DAM DI DAM EN GULLIG TJEJ SA HEJ HEJ HEJ tätt intill mitt öra en tidig lördagsmorgon) brukar jag försöka överrösa dem med positiva tillrop när de gör rätt, snarare än att skälla på dem när de gör fel. Det handlar inte om att jag tycker att det är fel att påpeka misstag och felaktigheter; ibland känns det som om jag inte gör annat än att säga NEJ NEJ NEJ INTE DEN OCH INTE SÅ. Inte heller handlar det om att jag älskar dem så mycket att jag bara vill hylla dem för allt bra de gör. (Jag älskar dem ju, också, men det är liksom inte grunden för det här beteendet). Det handlar om att det är det mest effektiva sättet att få saker att hända. Det funkar i basal depressions-KBT (det är enklare att ”börja göra saker” än att ”sluta vara deprimerad och passiv) och det funkar bra med barnen.

Vad fint att du hittade vantarna, vad duktig du var som lade dem i lådan igår, säger jag kanske. Vad bra att du har tagit på dig dina glasögon så vi inte glömmer dem. Har du mössa? Jamen vad BRA, vad duktig du är som kom ihåg den. Och utebyxor? Nämen de också. Otroligt!
Det är Radio Barn som kontras med Radio Mammas-glada-tillrop, det är som en sång av små uppmärksammade vardagstacksamheter med den trevliga biverkningen att jag själv blir på bättre humör.

Fast sett i skrattspegeln börjar jag ibland undra. Kanske är det också ett sätt som får det att låta lite som att den tilltalade är en idiot, där man kan bli glatt förvånad över att den klarar de enklaste saker?
För jag har börjat få samma sorts kommentarer.
”Vad duktig du är mamma”, säger således Storasystern vid middagsbordet, ”som lagade mat utan att bränna dig en enda gång!”
Jag brukar bränna tungan när jag smakar på maten när jag är hungrig, men inte tänkte jag att det var något som någon hade märkt.
”Bra mamma!”, ropar Lilla Gubben en morgon när jag tar min nyckelknippa som jag för ovanlighetens skull har hängt på kroken, ”du hittade dina nycklar på första försöket!”

”Har du din låda med lite mat så du kan äta en gooood gooood lunch?”, säger Habanero när de satt sig i lådcykeln och jag trampat iväg.
”Mm”, säger jag.
”Bra jobbat! Då behöver vi inte vända om!”, säger Lilla Gubben.
”Men har du ditt lilla kort med en liten bild så du kan komma in på ditt lilla jobb?”, säger Habanero, och låter en aning sträng.
Jag har fem och ett halvt års universitetsutbildning, ett och ett halvt års AT-tjänstgöring för att erhålla legitimation, och därefter hittills två års tjänstgöring på min specialisering, så möjligen skulle jag kunna ifrågasätta att mitt arbete är mitt ”lilla jobb”. Men jag vet ju redan att i den här familjen är det fruktlöst att kräva respekt för sin kompetens.
”Ja”, säger jag.
”Fint, idag har du verkligen koll på läget!”, säger Lilla Gubben.
”MEN”, säger Habanero, gör en konstpaus för att göra mig redo för kuggfrågan. ”Har du med dig din lilla coronamask du kan ta på dig när du går in på dagis?”
”Ja”, säger jag.
Lilla Gubben vänder sig mot mig, plirar med mörka ögon som glittrar i majmorgonens ljus.
”Mamma! Idag går det verkligen bra för dig!”
Tja, tänker jag, om du säger det så.
Och går faktiskt in i dagen med en visshet om att detta är en dag då allting flyter.

 

Läs mer:

• Radio barn. Är du så gammal att du är redo att dö?
• Godisekonomin. Rättvisa, jämlikhet, lördagsgodis.
• Ordets gåva, del 2. Vi har pratat och vi älskar dig.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.