rädslor

Det är en torsdag, dagen då jag vaknar till rubriker om att Ryssland har invaderat Ukraina och det är krig i Europa. En sportlovstorsdag, en slaskig smältande torsdag som vissa torsdagar i februari är. Snöstormens drivor förvandlade till vattenpölar.  Snökojor sammanfallna, skor som blir dyngsura.
Jag gör min morgongröt. Havremjölk, frysta hallon, cashewnötter. Jag läser kokböcker. Jag dansar Just dance med lediga barn. Jag äter hamburgare med lediga barn. Jag går på museum med lediga barn. Och där, i Sjöfartsmuseets källare, medan jag ser på en videofilm av någon som dyker i ett fartyg och barnen leker i lekrummet intill, där tänker jag på skräck.

Jag vet inte hur det är att befinna sig i krig; jag kan försöka föreställa mig och det skulle ändå inte vara i närheten av det överväldigande, smutsiga, genomgripande, tillvarosomvälvande det måste innebära. Men jag vet någonting om hur det kan vara att vara rädd, att vara så rädd att man egentligen är skräckslagen, att vara så rädd att man inte längre är andfådd och pulshöjd utan vandrar i en avslagen domnad upplevelse av att detta är stormens öga, här står man alldeles stilla, tills man ser ner på sina händer och ser hur de darrar.

Jag vet hur det är att uppleva rädsla som är total frånvaro och total närvaro på samma gång.
Jag har haft privilegiet att inte behöva uppleva sådan rädsla många gånger i mitt liv.

Skräcken är till sin natur plötslig. Den sortens rädsla handlar om sådant man inte hade förutsett – det plötsliga raset, fallet, sjukdomen, förlusten, hotet. Skräcken är overkligheten som uppstår när ett vanligt liv förbyts till något annat, när allt som var vardag tycks främmande och samtidigt var alldeles nyss, i skräcken är situationen så absorberande att allting vanligt glider undan.

Jag kommer hem, äter middag, läser böcker, lägger barn.
För jag har en vanlig vardaglighet, idag är skräcken inte min.

Sedan dricker jag citronfanta och tittar på nyhetssändningar, vi har alla sett klippen eller kommer att se dem, gråtande ansikten och skriken, bilköerna med de som vill bort, intervjuerna med de som vill vara kvar. Jag ser en kvinna intervjuas, hon sitter i Kiev, hon får frågan what are your plans for tonight, for tomorrow? och hon svarar to survive.
Jag tänker på sekunderna när skräcken fattar besluten åt en, när inget annat alternativ längre finns, när viljan att överleva överröstar allt annat.
Jag sitter i mitt trygga hem med min goda läsk och min sköna soffa och jag tänker att kanske vet jag något om att vara rädd, men kanske vet jag ändå ingenting om skräck, kanske finns det nivåer så djupa att jag inte har någon aning.

Sedan skriver jag det här blogginlägget, undrar vad jag egentligen ville berätta, för vem behöver ytterligare en berättelse om en världshändelse som bara vänds till att handla om det egna livet?
Är inte våra flöden alltid fulla av det när något händer, som om vi lever i en tid där alla vore offentliga personer som måste ge en kommentar när något stort händer, som om vi tror att det spelar en avgörande roll eller som om vi är så oförmögna att inte göra oss hörda så att alla får veta att något har berört oss.
Och jag tvekar.

Tänker sedan: kanske frågar någon mig någon gång, något av barnen eller så, hur det var under de där åren. De där konstiga pandemiåren och sedan när det blev krig i Europa på ett så omskakande sätt. Och kanske kommer jag att svara att det man inte förstår om stora omvärldshändelser innan man lever när de pågår är hur de smälter samman med ens eget liv, ens egna upplevelser, hur filtret man betraktar dem genom påverkas av ens egna erfarenheter, att det inte behöver innebära egoism utan också kan vara ett verktyg för empati, att plocka fram det man kan begripa i någon annans situation även om det mesta kan tyckas ofattbart.
Och så kommer jag att säga:
Jag skrev en del texter om vad jag tänkte på den tiden.
Du kan få läsa dem om du vill.

Läs mer:

• I detta, nu. en text från pandemins början.
• Bokrecension: Mina ryska vänner av Johanna Mellén.
• Bokrecension: Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.
• Stängning. Att leva i historien är alla ögonblick som inte är något särskilt.
• Glimtar, september 2020. Historisk tristess, avvaktans anspänning.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.