Rädslan

Jag har varit rädd för ljudet av sirener, jag har varit rädd för knackningar på dörren.
Jag har varit rädd för samtal från okända telefonnummer, jag har varit rädd för samtal från kända nummer.
Jag har varit rädd för att få veta något jag inte vill höra.

Sedan fick jag veta det när jag stod på Fyrishov, medan ett barn var på simskola. Jag skulle bara ringa någon, jag skulle bara stämma av en sak, och sedan blev det orange golvet i omklädningsrummen så starkt att det skar i ögonen, basen från vattengympan utanför öronbedövande, sorlet av spamusiken i högtalarna ett brus.

Man kan tycka att det inte var en lämplig plats men jag tror ingen plats är lämplig.
Det finns saker som är så genomgripande att rummet och tiden saknar betydelse.

Sedan fick jag veta att mina barns pappa inte lever mer.
Att saker jag länge burit ensam för alltid kommer att vara bara mina att bära.
Att jag skulle bära mina barn också genom detta.

Och jag tog bussen hem med mitt simskolebarn, satte dem alla tre framför film och gav dem varsin glass, tog en promenad runt kvarteret genom den frusna septemberkvällen för att samla kraft, och gick in för att ha samtalet med mina barn som de kommer att minnas i resten av sina liv.

Och sedan bäddade jag med madrasserna runt min säng, byggde ett bo för oss i mitt sovrum, fick dem alla tre att sova, och det var den första natten.
Och sedan blev det morgon och jag steg upp och lagade vår frukostgröt, och det var den första dagen.
Och sedan fortsatte de att komma till oss, nätter och dagar, dagar och nätter, trots att det kunde tyckas obegripligt hur de kunde fortsätta att göra det.

Gröt skulle kokas och barn skulle sövas, läxor läsas och simsätt läras, glasögon tappas bort och återfinnas, kalas besökas, tvättmaskiner tvättas, syskon förargas, syskon förlåtas, liv skulle ske i dödens närvaro.

Det var obegripligt och ändå oundvikligt, det blev så uppenbart att sorg och liv rör sig med samma okontrollerbara kraft som värkarna i ett förlossningsarbete, ostoppbara.

Berättelsen om all vår sorg är inte min att berätta. Den tillhör så många andra än bara mig. Jag kommer inte att skriva mer om det här, inte här, men det vore omöjligt att skriva om det andra utan att först berätta om det här.

Men jag vill få skriva om allt vackert vi lever i, mitt i sorgens råa närvaro. Jag vill få absorberas av det genom att göra det till text, jag vill få skriva om allt det som är liv. Som är liv den första dagen, den fjortonde, den hundrade.

Snart ska jag berätta om allt det.