Ordets gåva, del 3

Att vara mamma till Habanero är inte bara fula ord. Det är språkets vändningar i varje givet ögonblick, det är att hantera orden som en smed gör med metall som hettats upp tills den är böjlig och formbar. Att vara mamma till Habanero innebär att skämmas offentligt, lyssna till svordomar, ständigt förhandla.
Men det är också att leva med språket. Böljande, flödande, väldigt.

Habanero som håller show medan jag läser i soffan.
”Välkommen till showen för läsande mammor. Vi börjar med nyheterna.”
Hon harklar sig, rösten högre och formellare, hon har ett sådant sätt att prata att man blir tvungen att lyssna, att också läsande mammor måste lägga undan sin bok.
”Asteroidregnet kommer inatt. Det kan komma till Åland. Så vi vill berätta, och hör nu vad vi säger: var gärna gärna mycket försiktiga.”

Habanero när hon ritar vid köksbordet, blir tyst och lugn, sällan så tyst och så lugn som när hon sjunker ned i sina teckningar.
”Vad fint det blir”, säger jag.
”Ja. Jag är ett ritsamt barn.”

Habanero när hon ska äta frukost, betraktar havregrynsgröten med höjda ögonbryn och en liten äckelrynka över näsroten.
”Tyvärr, men nej tack. Idag är jag inte ett grötsamt barn.”

Habanero när jag säger åt henne att vi ska gå och borsta tänderna om kvällen.
”Mamma. När du pratar med mig på det här sättet känns det väldigt obehagligt för mig, jag menar, det känns inte så bekvämt och tryggt.”

Habanero när hon inte får gå med ärmarna på galonjackan uppkavlade till armbågarna i spöregnet.
”Men det är så ovant för mig med galonisar, det här är verkligen ett stort bekymmer för mig.”

Habanero som kryper tätt intill mig, säger:
”Nu är min gos-meter på lågt. Jag behöver lite gos för att höja den.”
Och får kramar, pussar, snusningar i nacken, säger:
”Nu är gosmetern på max, nu blinkar den grönt.”

Habanero som säger:
”Jag har ett önskemål som jag vill ha hjälp med. Jag har önskemålet att lära mig läsa.”

Habanero som säger:
”Mina kalkyler säger: det är inte dags att åka till dagis nu.”

Habanero som vill att jag ska skriva ned hennes berättelser. Jag sitter vid datorn, skriver i realtid medan hon berättar, det är kapitel ett och två och tre, det är många titlar i en bokserie, det är äventyr och miljöer. Det är att kunna ge ett kapitel namnet Den stora manövern, det är beskrivningar av ökenmonstrets glänsande ögon.
Det är att inleda ett kapitel med Vinden frös när vi vaknade och en hel berättelse med inledningsraderna: Det sken idag igen. Vackert men vi drömde mardrömmar om det. (Som hämtat ur en bok av Agota Kristof.)
Det är att fråga mig varje morgon när hon vaknar om jag hinner skriva ned hennes berättelser på morgonen, det är att kräva det varje kväll.
Orden som en obönhörlig kraft, berättandet som en oemotståndlig besatthet.

Hennes lilla kropp lutad mot min, medan hon säger Kapitel 4: Den stora tornadon och hennes fingrar som slingrar sig i mitt hår medan hon berättar. Gos-metern som blinkar grönt.
Och jag som tänker:
Älskling, vad ska du göra med dina ord.
Jag som tänker:
Älskling, vad ska jag göra med mina.

Läs mer:

• Chilins hetta. Om att vara mamma till en flicka med en särskild sorts hetta.
• Ordets gåva, del 1. Förolämpningar under morgoncyklingen.
• Ordets gåva, del 2. Konflikt, försoning.
• Glada vabben. Fuck för fan alla idioterna.
• Blood, toil, tears and ketchup. Fyraåringen och graven i skogen.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.