Om-vägen.

Jag läste en bok. Den hette Om-vägen. Den handlade om att bestämma sig för att ta sig till Nya Zealand på cykel, och om att genomföra det.
Och den handlade om envisheten: det som får en att fortsätta där andra skulle ha slutat, det som får en att fortsätta framåt för att framåt är den väg man tar.
Det var en bok om äventyr och om kärlek, om livet när det är som mest levande.
Det var ett stort berättande i korta texter, det var att tas med på en resa i coffee table-format.

Ann Johansson är kring trettio när hon bestämmer sig för att cykla till andra sidan jorden. Hon har en idrottsbakgrund, men ingen större cykelbakgrund. Men hon längtar efter ett liv som är någonting större än vardagslunken och jobbet som grafisk designer på en dagstidning. En känsla som är lätt att känna igen sig i, även om man inte har för avsikt att cykla till andra sidan jorden: det finns ett äventyr som väntar på mig, och jag har inte nått fram till det än.

Så Ann packar, planerar, sparar, säger upp sig och ger sig av.
Cykel, packning, tält. Mil efter mil efter mil i kroppen.

Boken följer två år av cykling (det blir en vända hem på grund av skada och sedan nytt försök, ny rutt). Korta, innerliga texter. Otroligt fotografi.
Det här är berättande som gör samma sak som det jag skrev om i tankarna om bloggen: det här är en berättelse man kan läsa utan att vara nörd kring de ämnen den handlar om, på ytan. Man behöver inte bry sig om långfärdscykling eller världens länder. Man behöver bara uppskatta en god historia.

Dessutom är coffee table-formatet förvånansvärt inspirerande för den som bloggar. Det är ju egentligen samma sak: korta texter som måste bära sig själva, kunna läsas fristående. Och samtidigt hänga samman. Så att helheten bildar något större än delarna, även om delarna inte är beroende av helheten.

(Så tydligen: bloggen, ett slags digital coffee table-bok. Tänk vilka insikter läsningen kan ta en till.)

Johansson förskönar inte resan. Det är nära-döden-situationer och att cykla genom skabbklådan. Långtradare och fula gubbar, magsjuka och visumstress.
Och samtidigt är det övertygelsen om att det är värt det.
Det vore inte värt det för mig, men det är det för henne, och där ligger behållningen i läsningen.

Jag tas med på en resa jag inte själv hade orkat genomföra, får njuta av dess skönhet utan att genomlida dess besvär.
Och smittas samtidigt av suget, övertygelsen:
att hitta äventyret man vill genomsyras av.
Det som får en att trampa vidare.

Du hittar boken här. Eller på Mariehamns stadsbibliotek, så fort jag har lämnat igen den.

Läs mer:

• vad jag läste. januari och februari 2023.
• vad jag läste. december 2022.
• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Maskrossång av Hilde Hagerup.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.