Min vän bjuder över oss en kväll på soppa och bröd. Vi cyklar till andra änden av stan, är det där vi hämtade jordgubbar en gång och fick varm choklad frågar barnen, och jo, åt samma håll men inte samma hushåll, de vet inte att jag skrev en text om det en gång, minns bara regnet och den varma chokladen, och jag
jag minns hur det var att just ha blivit själv, att inte veta, ett frenetiskt trampande i backarna, alla vägar är framåt, det är det enda och det avgörande, och nu
varje barn på egen cykel,
att bli ombedd att hålla avstånd så de kan leka ifred,
ingen som klagar över att det är för långt,
alla hem som står öppna för oss.
*
Lilla Gubben en stor gubbe, borta en vecka hos en kompis.
Rapporter från en annan mamma, bilderna och texten: dagläger, husmålning, glass runt munnen.
Sova gott om natten, gå på poolparty.
På ön jag och mina flickor, vi går på bio en dag när ingen orkar bada mer, kvällen nästan tropisk, svalt inomhus. Popcorn, mörker, ensamma i salongen.
*
Moster, familjevänner, syskonbarn, Uppsalakompisar, kusiner, kompisars föräldrar, så många roller människor kan ha i ens liv.
Hur de alla är välkomna att bo i gästlägenheten i vårt hus, den jag haft uthyrd men inte mer, för att jag tänker att detta är en ny tid då huset ska fyllas av besök, då besöken har barn – stora och små – och jag vill ge dem plats.
Monopol i vardagsrummet, trädgården full av ungar, huset och dess hörn och trädgården och dess skrymslen betraktas med annan blick, andra människor hittar andra favoritplatser och favoritsaker här.
Denna sommar av att bjuda in, av att släppa taget, samma processer som när man för första gången blir älskad.
Att lägga fram sig själv för någon, allt detta skamliga, och se någon plocka fram ens delar som skatter, som strandfyndssnäckor i ett barns blick, sedd med en helt annan längtan.
Att lägga fram sitt hem för någon, att inte längre se det som en manifestation av allt man ännu inte gjort, att låta det bli en plats som fylls av allt man klarar av.
Gäster – att låta sitt hem bli en allmän angelägenhet, inte ett utställningsföremål.
Att vara ensam med ungarna i ett enormt hus, själva grundpremissen är klar: egentligen klarar jag det inte.
Kom hit och bo, vi gör det tillsammans.
Gäster som grillar i trädgården, lagar skruvar på en gunga, gäster som busar med mina barn, gäster som lär dem allt jag inte vet, gäster som lagar veganskt och får mina barn att vänligt anmärka så vegetarisk mat behöver inte vara äcklig, det är bara det här vår mamma gör, du kanske borde ge henne recept och några tips.
*
Vi ska åka med en skärgårdsfärja, hem från en av de mindre öarna bortom huvudön. Vi har besökt vänner som har stuga här. Barnen leker vid lekplatsen vid färjeläget, förutom Lilla Gubben, han sitter på en bänk i skuggan och läser en bok. Jag ropar att det är dags att gå, alla barn börjar röra på sig, vi gör oss redo att gå på, det är avslappnat, vi har åkt förut och färjan går ofta, men kanske för avslappnat. Plötsligt ropar Storasystern att Lilla Gubben sitter ju kvar!
Och det gör han, han har rest sig och gått när alla de andra barnen började gå men medan han gått har han fortsatt läsa i boken och bara förflyttat sig till nästa bänk, satt sig ned på den och fortsatt.
jag blir tokig, säger jag, och det blir jag ju, men förstår ju samtidigt att det kanske är den mest massiva glashussten jag skulle kunna kasta att sucka över någon som ständigt är fast i en bok.
*
Jag sitter i det lilla pentryt i en av 1700-talsflyglarna på Biskops-Arnö. Jag är alldeles ensam. Det är kvällen innan skrivkursen börjar, mina barn är i Dalarna, ingen kommer att leta efter mig här, ingen kommer att bestämma över mig den här kvällen.
Det är bara jag och mina fantasier, det är skymningen.
Det är inget hisnande, det är ensamhetens olust, förändringens obehag, men det är också en stillsam hoppfullhet.
Jag äter mina tortelloni och ser ett avsnitt av en teveserie. Jag promenerar runt ön och simmar i sjön tills kroppen är trött. Jag gör en kopp te.
Jag läser ett kapitel ur en bok.
Jag sätter mig vid bordet, och jag skriver.
Och jag kan se att på andra sidan, efter alla somrar som fortfarande väntar, alla terminer och läxor och aktiviteter, kommer det att komma en tid då de flesta dagar bara tillhör mig.
Och även det kommer jag att lära mig att hantera.
Läs mer:
Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa min Facebook-sida.
1 Comment
[…] källare. Sedan kommer man in och upptäcker att under oss finns en hel värld av vindlande rum, gästlägenheten. Sådant är mitt liv när jag skriver roman – man tror att det bara är jobbet och barnen […]