Glimtar, januari 2024.

Det blir januari, horisonten glöder. Stjärnhimlar, morgondimma, smältning, frysning. Halka och balansera, nästan falla, resa sig.
Börja en vårtermin där de flesta morgnar är lugna. Ljusen vid frukostbordet, gröt eller macka, gympapåsarna packade kvällen innan. Barn som kan göra själva med puffar och påminnelser, barn som själva kommer ihåg och påminner mig.
Barn som vill ha ordning och reda, barn som har hittat den. Barn som behöver mig, men allt mindre, barn som har mig, men inte kräver, begär mig.

Att hinna skriva om morgonen, innan jag väcker dem, att hinna sitta och äta frukost med dem, att hinna se dem gå. Att inte rusa, inte komma ut genom dörren i panik, att inte börja varje dag med att hantera någon annans protester, att inte vara rädd för utbrott och på-tvären, att inte behöva vara ständigt lyhörd för någon annans kroppsliga behov. Att kunna jobba över, att kunna göra planer efter jobbet, att inte behöva springa, att kunna välja.

Att ha tidpunkter på dagen, flera olika dagar händer det mig, då jag tänker: jaha, vad ska jag göra nu då, att se sig om och veta att ingen drar i en, att så mycket tid tillhör mig nu.
Som en stor tomt man köpt brer den ut sig, tiden, fortfarande utan hus eller trädgård, var det inte det här man ville ha, sin egen mark, men den är så karg och otämjd, den ligger framför en som ett krav, det här är inget man kan klaga över, här är allt man hade kunnat vilja ha, nåde dig nu om du inte blir lycklig.

Det blir januari, ett långt existentiellt grubblande, vad ska jag vad ska jag vad ska jag göra med mitt liv, min vän säger men varje dag måste inte vara att du gör något med ditt liv, det kan också bara vara dagar då du lever det.

Det blir januari och jag har en känsla av att det inte finns något att berätta, vad av allt detta liv som pågår ska jag egentligen berätta, det blir januari och det känns som om jag lever i en lång epilog, all dramatik är över och nu pågår bara allt det som fortsatte sedan efter att berättelsen var slut, men så kan man ju inte leva, tänk om jag lever femtio år till, det är inte omöjligt om man får leva, ska man leva femtio år i epilogen, men jag har sagt åt mig själv att fortsätta vara stilla, inga hastiga rörelser, kanske inte i femtio år men åtminstone ett.

Det blir januari, jag fattar små beslut, stoppar in saker i tiden som frön i marken, vi får se vad som tar sig, det måste inte bli något monumentalt, men kanske blir det något med klara färger, blomdoft i allt som är grått.

Och det blir februari, någonting vaknar, som om hela januari varit den första kvarten på morgonen innan tankarna klarnat.
Som om alla möjligheter som ligger framför mig inte är något att skrämmas av, som om bred och öppen mark är något annat än en plats där man inte kan gömma sig.

Läs mer:

• Glimtar, december 2023. Släppa taget, bara början.
• Glimtar, november 2023. Millimeterrörelser.
• Glimtar, oktober 2023. Förlora kontrollen.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.