sånt som inte får plats i andra kategorier

Glimtar, januari 2024.

februari 11, 2024

Det blir januari, horisonten glöder. Stjärnhimlar, morgondimma, smältning, frysning. Halka och balansera, nästan falla, resa sig.
Börja en vårtermin där de flesta morgnar är lugna. Ljusen vid frukostbordet, gröt eller macka, gympapåsarna packade kvällen innan. Barn som kan göra själva med puffar och påminnelser, barn som själva kommer ihåg och påminner mig.
Barn som vill ha ordning och reda, barn som har hittat den. Barn som behöver mig, men allt mindre, barn som har mig, men inte kräver, begär mig.

Att hinna skriva om morgonen, innan jag väcker dem, att hinna sitta och äta frukost med dem, att hinna se dem gå. Att inte rusa, inte komma ut genom dörren i panik, att inte börja varje dag med att hantera någon annans protester, att inte vara rädd för utbrott och på-tvären, att inte behöva vara ständigt lyhörd för någon annans kroppsliga behov. Att kunna jobba över, att kunna göra planer efter jobbet, att inte behöva springa, att kunna välja.

Att ha tidpunkter på dagen, flera olika dagar händer det mig, då jag tänker: jaha, vad ska jag göra nu då, att se sig om och veta att ingen drar i en, att så mycket tid tillhör mig nu.
Som en stor tomt man köpt brer den ut sig, tiden, fortfarande utan hus eller trädgård, var det inte det här man ville ha, sin egen mark, men den är så karg och otämjd, den ligger framför en som ett krav, det här är inget man kan klaga över, här är allt man hade kunnat vilja ha, nåde dig nu om du inte blir lycklig.

Det blir januari, ett långt existentiellt grubblande, vad ska jag vad ska jag vad ska jag göra med mitt liv, min vän säger men varje dag måste inte vara att du gör något med ditt liv, det kan också bara vara dagar då du lever det.

Det blir januari och jag har en känsla av att det inte finns något att berätta, vad av allt detta liv som pågår ska jag egentligen berätta, det blir januari och det känns som om jag lever i en lång epilog, all dramatik är över och nu pågår bara allt det som fortsatte sedan efter att berättelsen var slut, men så kan man ju inte leva, tänk om jag lever femtio år till, det är inte omöjligt om man får leva, ska man leva femtio år i epilogen, men jag har sagt åt mig själv att fortsätta vara stilla, inga hastiga rörelser, kanske inte i femtio år men åtminstone ett.

Det blir januari, jag fattar små beslut, stoppar in saker i tiden som frön i marken, vi får se vad som tar sig, det måste inte bli något monumentalt, men kanske blir det något med klara färger, blomdoft i allt som är grått.

Och det blir februari, någonting vaknar, som om hela januari varit den första kvarten på morgonen innan tankarna klarnat.
Som om alla möjligheter som ligger framför mig inte är något att skrämmas av, som om bred och öppen mark är något annat än en plats där man inte kan gömma sig.

Läs mer:

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.

 

+56

You Might Also Like

4 Comments

  • Reply Beata februari 12, 2024 at 12:50 f m

    Förstår precis liknelsen med den öppna marken. Jag är inte där än- en ettåring och en femåring hemma. Sådan igenkänning på din beskrivning av att rusa, ha panik, hantera någon annans protester 😉

    Mitt sinne längtar ständigt efter lugnet och ron. Den där vidsträckta horisonten du beskriver. Men nånstans i mitt medvetande är jag också rädd för den känsla du just beskriver- vad ska jag göra nu med tiden? Jag hoppas på att det blir lite ställtid, lite sorg (när barnen flyttar hemifrån) men att det sedan kan växa fram nya saker och att jag kan ta tillvara på tiden och skapa.

    Och din vän har verkligen rätt, man måste inte göra något med livet varenda dag 🙂 Men jag hoppas iaf att du kommer fortsätta med denna blogg, det tycker jag verkligen är att göra något med sitt liv <3

    +3
  • Reply Jagborhär februari 12, 2024 at 12:41 e m

    Det slår alltid an något i mig när du skriver om hur du lovat dig själv stillhet och att du fortsätter stanna kvar i det. Det är så svårt, men så viktigt för typ kroppen att få veta att i detta nu är detta nog, du behöver inte förhäva dig eller våga, testa, utmana mer. Någon gång skrev underbaraclara och säger inte bara hon att man ska säga nej ända tills det känns härligt att säga ja.

    +2
  • Reply Glimtar, februari 2024 - Nettelblad mars 3, 2024 at 9:57 e m

    […] Glimtar, januari 2024. En lång epilog. […]

    0
  • Reply Glimtar, mars 2024 - Nettelblad april 12, 2024 at 8:47 e m

    […] Glimtar, januari 2024. En lång epilog. […]

    0
  • Leave a Reply