Glimtar, augusti 2022

Augusti är en färd över havet och en flytt in i ett hus vi ska hyra i Uppsala ett år. Jag ska bli specialist i psykiatri och jag behöver se och göra saker jag inte hade kunnat göra på Åland.

Det är att packa upp, hitta till skola och fritids och affär och jobb, det är att gå vilse i sjukhuskulvertar och försöka förstå vem man ska kontakta om vad i en enorm organisation, och det är att drömma om folkbokföringen.

Nyckeln till allt, visar det sig, är att bli folkbokförd i Sverige. Från att vi fysiskt anmält oss på Skatteverket, visat upp våra ansikten bredvid våra legitimationer och lämnat in en lunta med blanketter, beräknas det ta upp till fyra veckor innan vi faktiskt är skrivna här.

(Eller 18 veckor, om något behöver kompletteras. Sent om kvällen, precis innan jag somnar, händer det att jag får för mig att jag har fyllt i blanketten fel, att jag kanske glömt en sida, att det här limbotillståndet kommer att pågå i fyra månader till).

Att inte vara folkbokförd i Sverige gör att jag inte får skaffa bank-id, vilket gör alla processer oändligt långa. Utan bank-id ingen inloggning till systemet för barnens fritidstider, utan bank-id inget Swish. Utan bank-id sämre villkor när jag tecknar hemförsäkringen, utan bank-id telefonköer istället för e-tjänster när jag kontaktar myndigheter (och augusti är att kontakta många myndigheter). Utan bank-ID eller folkbokföring får jag inte skaffa telefonabonnemang.

Dessutom påverkar folkbokföringen på jobbet. De första dagarna berättar en administratör för mig att det står i något register i jobbets datasystem att jag inte är legitimerad läkare. Snart därefter visar det sig att även det har med folkbokföringen att göra. Mitt impostor syndrome har aldrig varit så levande. Som oftast när jag blir anklagad för något känner jag mig redo att erkänna. Absolut, jag är bara en bluff, ni kom på mig.

En känsla av att leva utanför och bredvid.
Att kunna försvinna in i mängden, att kunna vara helt omärklig.
På pappret är jag ju inte ens här.

Men det finns alltid något som väntar på en, något runt hörnet när man harvat sig igenom högar av papper och administrativa obegripligheter. Det finns tiden när man hittar i korridorerna och är inne i alla system och har hittat den nya mathandlingsordningen och alla veckans aktiviteter rullar, när det välbekanta och rutinartade kan få överskölja en med sin förutsägbara befrielse.

Det finns alltid andra tider.

Det finns stunderna som är oberoende av plats, upplevelserna som ligger i en själv.
Det finns sådant som kan hjälpa en att rota sig nästan var som helst i världen, det är sällan det spektakulära utanför en själv som krävs.

Lekplatsdagar med kaffe och bok på en bänk och barnen som skrattar och springer intill. Kvällspromenader när kvällarna börjat bli mörka och man kan kika in i dockskåpsliven som pågår innanför andras fönster. Äventyrsbad, mellanmålsbananer. Bussresor, skratten när de avlöser varandra och man inte längre minns varför de började.

Doften av blommorna i trädgården, den sista varma natten.

Cykla i uppförsbackar, snabbare än vad man trodde var möjligt, alltid lika överraskad av att kroppen fortfarande bär, att den orkar så mycket mer än vad man tror.
Att det kanske inte gäller bara cykelbenen, utan hela människan.

Läs mer:

• Glimtar, juli 2022. This woman is broken, let it sit.
• Glimtar, juni 2022. Sommarapokalypsen.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.