Ett äventyr, en gång: #Kaamos Getaway

En gång, det var i slutet på januari, åkte jag på äventyr. Man gjorde sådant på den tiden, har jag hört. Jag gick på en färja på kvällen, sov som en gris i min hytt (jag gillar ju att åka färja).
Vaknade upp med en timme kvar till Helsingfors. Åt frukostbuffé och tänkte på text. Såg på havet utanför och tänkte att båt måste vara det värdigaste sättet att färdas.

Jag skulle till ett retreat i skogen, jag skulle åka i en bil tillsammans med några andra kursdeltagare, de skulle avgå från området där en av deltagarna bodde. 8 km från centrum sa Google Maps. När jag reser själv, alltså som i utan barn, utgår jag från att allt under en mil är gångavstånd tills motsatsen är bevisad. Jag tycker så mycket om att promenera mig igenom en plats. Det förlänger upplevelsen av en resa tycker jag. Platsen krymper, upplevs mer i sin detalj. Väntetid blir upptäcksfärd.

Åt på en vegansk restaurang som heter Loving Hut och tydligen är en del av något slags kedja. Den verkar sektrelaterad. Wikipedia säger att kedjan grundades av Ching Hai, ”whose followers call her ’Supreme Master'”. På de flesta av restaurangerna sänds tevekanalen Supreme Master TV. Återigen enligt Wikipedia ska den sända 24 timmar positiva nyheter varje dag. Det var mycket text och sång på olika språk. Klipp mellan olika platser i världen där massor av människor stod samlade, tätt intill varandra. Det var före corona. Alla samlades smittnära varandra och gladdes åt supreme master och den veganska matens kärlek.

Jag var ensam på restaurangen. Jag njöt av att de enda ljuden var surret från fläktarna, jublet från folkmassorna på Supreme Master TV och ibland ljuden från en teveserie som ägarinnan satt och såg på inne i köket. När jag gick in i köket för att be att få köpa till vegan banana split and vegan ice cream 🙂 satt hon där bekvämt vid ett litet rangligt bord med laptopen uppställd framför sig, drack en kopp te, plöjde sin teveserie, reste sig långsamt.
Att följa the supreme master verkade göra henne gott.

Den sista kilometern mötte jag ett ösregn och en urladdad mobil. Utan Google maps och lite virrig avseende gatornas detaljer på en plats jag aldrig befunnit mig försökte jag gå in på ett Subway och fråga kassörskan om hon kände till gatan. Hon försökte lyssna på min engelska, tvekade sedan och sa:
”Yeees. Do you want chicken in your bread?”
Jag gav upp och gick till det närliggande biblioteket, kopplade in min mobilladdare och kommunicerade med min bilskjutsare direkt istället. Här ovan en selfie för att visa hur jag ser ut så de skulle känna igen mig. Försökte se sympatisk ut. Misslyckades möjligen men blev nöjd med att mina ögon matchar min jacka.

Sedan reste jag med fyra främlingar i en bil en timme eller så. Vi mötte solnedgången och trafikstockning.
När vi kom fram var det mörkt, för det var januari, lika lätt som man glömmer att det fanns en tid när man fick träffa en massa främlingar nära nära glömmer man att det fanns en tid när inte kvällarna var så otroligt ljusa.
Något fantastiskt med människan, är det inte, att varje tillstånd har sin tid, att man glömmer och skapar nytt och vänjer sig.

Platsen vi kom till var i alla fall den här.

Här skulle vi vara på ett skriv- och yogaretreat. Arrangörer var Kugge-skriver-Kugge och yogaläraren Laura Liefveld. Husen som kursen hölls i tillhör Kugges familj (den som ville se mer ser dem ofta på hennes blogg, till exempel här) och förutom att omgivningarna i sig var oerhört vackra gav det något alldeles särskilt till stämningen. Det kändes lite som att få vara ett barn och åka hem till någon och bli omhändertagen.
Lägga sig i soffan, skriva, och aldrig aldrig vara hungrig utan att lyfta ett matlagningsfinger. Har levt sämre liv.

Det hände något med samtalen, och med orden, på den där platsen.
Mjuk i kroppen av morgonyoga. Alla där för att göra något annat än det vi vanligtvis gjorde. Främlingar, på en plats som inte var hemma men kändes som ett hem. Vi delade med oss av berättelser som till varandra som man i andra sammanhang inte gör till främlingar. Livshistorier.

Och det hände något med mig i samtalen, för en gångs skull kände jag inte ett behov att göra intryck, avtryck, presentera en bild av mig själv för de andra värd att komma ihåg.
Det fick bara vara.
Jag lunkade mest på.
Nyyogad, nyskriven och alltid mätt.

Sedan, efter två dagar, var det slut. Jag satte mig på en finsk landsortsbuss med ett block fullt av ett idéer och ett huvud med tankar som inte snurrade fullt så vilt som annars. Utanför fönstret skymtade granar, tallar, sjöar. Efter en dryg timme var jag i Åbo (platsen för retreatet ligger mittemellan Åbo och Helsingfors, så jag valde ankomst och avreseort efter färjetider). Jag promenerade längs Auraån till hamnen och tänkte på  hur mycket jag älskar mina varma vintervantar i finläder efter år av att frysa om händerna. Och på text.

Och det var min berättelse om ett äventyr, i all stillsamhet, i en tid som känns länge sedan men som var nästan alldeles nyss.

 

Sugen på att läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg!