Drömmarna, del 3

När jag var elva (och tretton och femton och tjugo) var jag övertygad om att jag skulle bli något stort. Något som skulle bevisa mig, för andra, en gång för alla.
Alla som inte förstod, en dag skulle de se mitt namn, de skulle se det på bokryggar och i tidningsartiklar. Kanske skulle de fortfarande inte förstå, men de skulle fatta tillräckligt för att veta att det jag gjorde var monumentalt.
Det var me, myself & I mot världen, en längtan efter att slåss mot en tillvaro jag på många sätt upplevde som obegriplig, fast det är svårt ibland att minnas nu varför den verkade så omöjlig.

Jag tänkte att jag skulle bli upptäckt, som modeller på tunnelbanorna, fast vad som skulle upptäckas var aldrig särskilt tydligt.
Att allt som var annorlunda i mig skulle visa sig vara något särskilt i mig, att efter att det hade hittats skulle jag aldrig leva ett vanligt liv.

Kanske föddes jag sådan, med en viss kantighet, ett utanförskap som gjort mig ständigt förbryllad och oförmögen att foga mig.
Det finns en särskild kraft  i att hela tiden tänka att man ska ta över en värld man inte begriper. Och det finns risker.
Med att hela tiden slåss emot något, men kanske inte för något. Med att tro att varje regel måste ifrågasättas och varje konvention utmanas.

Man kanske missar vart man vill. Man kanske blir ensam och trött.
Jag mjuknade i kanterna sedan, livet slipade mig som en sten på stranden.

Och nu har jag ett barn som är elva år, hon har drömmar.
Hon sitter vid köksbordet vid middagen, utanför marsskymning, det sista blodröda vid horisonten.
Hon berättar om dem, drömmarna.
”Mamma, när jag fyller arton kan du köpa mig en bil. Ja, kanske att du betalar den faktiskt, för du vet, syskonen brukar ändå ärva av mig. Den behöver inte vara så dyr! Bara den är säker. Så jag får den först, men det blir rättvist, för syskonen får den sen. Och så kan jag köra runt i min bil, för jag har tagit mitt körkort, och hämta syskonen när de behöver skjuts. Jag kan säga: behöver ni åka? Ring mig! och sedan ringer de kanske, det är en snöstorm eller de är bara trötta eller det är sent på kvällen, och då kommer jag! Då kör jag i bilen, de hoppar in, och sedan åker vi runt, i min bil.”

Och vi är så olika hon och jag, kanske föddes vi så, kanske slipade livet oss olika.
En stadig, praktisk trygghet i henne.
Världen är inget att slåss mot, den är en fullkomligt begriplig plats. Man svarar i telefonen, vrider på ratten, hittar vägen.
Allt hänger samman, livet är inte snårskog och igenvuxna stigar, det är utmärkta vandringsleder.

Och jag ser på dem, syskonen, tänker: tänk vilken syster att ärva ifrån.

Läs mer:

• 11.
• Sammanbrottet.
• Se och synas.
• Drömmarna, del 1.
• Drömmarna, del 2.

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat. Eller skriv en kommentar!