Det ljuva livet, eller: Lådcykel utan el, på vintern

En gång skrev jag om hur det är att transportera sig och sina barn med en lådcykel utan el. 
Då hade jag ännu inte envetet trampat den genom en redig vinter. Nu har jag det. Nu vet jag. Det går, det också.

Mössor, vantar, overaller. Fem minusgrader och växlar som fryser, lära sig precis vid vilken temperatur längs vilken del av vägen till dagis som de fryser så man kan ställa växlarna på mittemellan lagom tills det händer. Galonbyxor, regnskyddet över cykelvagnsbarnen. Plusgrader och smältväder, lager av tjock snömodd, trampa och trampa tills även den minsta uppförsbacke gör att det inte går, hoppa av vagnen och skjuta på bakifrån en bit. Mössor, vantar, overaller, halskrage, när smältväder övergår i djupa minusgrader igen, snömodd blir is, man glider fram, får bara inte glömma att bromssträckan blir därefter.

Snedblåsande snö rakt in i ögonen. Vind som aldrig jobbar med en, alltid mot en. Köra fast. Komma loss.

Och jag trampar och trampar och tänker på hur det är att bestämma sig en gång, jämfört med att bestämma sig tusen gånger.
Jag bestämde mig för att jag skulle cykla. Om det råder ingen tveksamhet.
Därför lägger jag ingen tid och tankekraft på att svära över vädret, fordonet, min lårstyrkas otillräcklighet, hur långt det är kvar.
Jag lägger all energi på att ta mig fram. Trampa det som trampas kan. Skjuta på det som skjutas måste.

I en värld av obegriplighet och ovisshet, scenarier och prognoser, längtan och drömmar som återkommande grusas, är detta uppdrag befriande handgripligt.
Man vet när man är klar. Det är lätt att begripa vad som måste göras för att bli det.
Den mätta dagen, den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst och snöslaskiga morgnar och hagelseftermiddagar fyller min kropp med pulshöjande träning varenda dag och det är gigantiskt i sin enkelhet. Och kvällsostbrickan smakar aldrig så gott som i en kropp som slitit.

Den sortens vardagsval som gör en stark i sin kropp, men kanske lika stark i hjärnan.
Och jag fortsätter framåt, utan att snegla bakåt.

Liknande inlägg:

• Att cykla med lådyckel utan el.
• Att leva utan smartphone: en uppdatering. 

 

*

Vill du läsa mer av mig? Här hittar du mina bästa inlägg. 
Eller följ min Facebooksida eller Bloglovin för att inte missa nya inlägg.