Bokrecension: Mina ryska vänner av Johanna Melén

 

 

 

 

När jag var barn och familjen var ute och åkte i bilen och jag såg betongbroar, öde parkeringsplatser, massiva höghus i grått som sträckte sig mot skyn över asfaltslandskap, brukade jag säga åh vad vackert. Jag är svag för gopnik-estetiken, jag älskar det ryska originalet av Around the world. En 1900-talshistoria med revolution, världskrig, Stalin, kalla krigets terrorbalans, en brutal övergång till marknadsekonomi fascinerar mig. Skeenden och livshistorier som bär på det allra mest utsökta i de svartaste av stunder har alltid intresserat mig. Att se sina pengar bli värdelösa dag i ett trollslag men att kunna spela klassiskt piano som en gud. Att ha tre jobb för att ha råd med mat och hyra men kunna sin litteraturhistoria som ett rinnande vatten.

Av alla dessa små och stora skäl, och säkert många andra, har jag alltid hyst en fascination för Ryssland. Så nära men ändå så främmande, så likartat men samtidigt så långt ifrån. På gymnasiet läste jag ryska som tillval, sedan kom barn och en läkarutbildning och jobb och liv och så en världspandemi på det, men nu läser jag en ryskkurs på distans bara för njutningen skull, någon gång när coronan är över längtar jag österut.

I väntan på en tid när jag själv kan upptäcka öst får jag se det genom Johanna Meléns Mina ryska vänner – en berättelse om Putins Ryssland. Melén är journalist på SR. 1999 – samma år som Vladimir Putin kom till mkaten – flyttade hon till St Petersburg för att studera i Ryssland. Boken varvar hennes upplevelser av rysk kultur och studentliv under tidigt 00-tal med beskrivningar av den politiska utvecklingen under samma tid. I bokens senare del återvänder hon till Ryssland, intervjuar människor hon mötte under tiden hon levde där.

Det är skickliga skildringar av människorna Melén möter, miljöerna hon rör sig i, de små men avgörande detaljerna. Jag tas med till ett Ryssland som jag kanske aldrig kommer att få uppleva, för att det inte längre finns. Jag känner hur rått och nedgånget studenthemmet är, rör mig genom solnedgångar i St Petersburg, känner karaktären hos de människor Melén samtalar med. Det är eleganta gestaltningar och det ger en kulturell fördjupning av det slag man annars bara får genom att själv göra samma sorts resa, uppleva samma sorts möten.

Delarna om rysk samtidshistoria från 1999 och fram till idag är allmänbildning som kommer på köpet, säkert kommer en gång då jag får använda de kunskaperna för att känna mig lite smart.
Men det är berättelsen om människorna, och miljöerna, som jag bär med mig.
En resa bort i en tid då man annars är stilla.

Liknande inlägg:

• Bokrecension: Bli snäll igen av Geir Gulliksen.

• Bokrecension: Sammetsdiktaturen av Anna-Lena Laurén.

• Böcker som inspirerat mitt skrivande: Fight Club av Chuck Palahniuk.