Böcker jag läste. mars 2022.

Vi hann komma långt in i april innan jag hann skriva om böckerna i mars. Kanske hade jag någon gång en tanke om att recensera några av dem enskilt också, och sedan länka till dem i det här inlägget, men mest var det väl bara livet som hände som vanligt, dundrade och malde iväg bort från mars utan att lämna utrymme för att jag skulle berätta om sådant jag läst och vad jag tänkte om det.  Men nu, en annandag påsk medan solljuset flödar genom kvällen utanför fönstret framför köksbordet där jag sitter och skriver, tänkte jag att det var dags.

Mars var en bra läsmånad, böckerna tog emot mig, som polster när man lägger om ett sår, bäddar in för att det inte ska skava, ord och ord och ord och det fantastiska med böcker är att det krävs så lite för att de ska finnas där, man måste inte ens kunna lämna rummet, huset, platsen.
Så användbar den funktionen har varit för mig.
Nu.
Vidare till böckerna.

Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling

Sista boken i en bokserie som knappas behöver så mycket presentation, va? Snubblade en gång över en gammal, gammal artikel om J.K Rowling, när Harry Potter fortfarande var en bokserie bland andra som börjat sälja ganska bra för att vara barnbok, men inte var ett fenomen. Och det var en så märklig upplevelse att läsa böckerna beskrivna på det sättet, som om det var något man aldrig hört talas om.

Hur som helst fick jag sug att sträckläsa många ord men ändå känna att det var välbekant, och det brukar Harry Potter vara bra för.  Det var härligt, men jag märker att jag blivit äldre, läst så mycket mer sedan jag var en trettonårig Harry Potter-nörd av rang ,och kanske också sedan jag var en ung vuxen som läste om böckerna. Länge var det liksom inte en bok, det var HARRY POTTER, men nu kunde jag både se det omvälvande i upplevelsen och det som var… bra och dåligt, som en bok kan vara. Det var som när man återvänder till en plats man lekte på som barn för att upptäcka att det är en helt vanligt bakgård och inte en värld av äventyr.

Var inte lika anti epilogen nu som när jag var femton, tycker fortfarande inte om den, men kan bättre förstå behovet av att berätta om en tid när allt bara får vara lite lugnt och skönt. Familjesplittringar och svek, död och förödelse, förtvivlan och förstörelse, allt det stora och såriga som krig och konflikter driver upp och som genomsyrar den här boken… man förstår det på ett annat sätt med livserfarenhet. Och vill få andas ut lite mer och tänka på den stilla tiden när allt är ljust, den som alltid kommer efteråt.

Löpa varg av Kerstin Ekman

70+-man med många år som jägare ser en varg på nära håll i skogen, det blir katalysatorn för stillsam molande livskris med reflektioner om stort och smått, mycket om åldrandets olika aspekter. Vi läste och diskuterade i Ålands radios bokcirkel (är såååå trött i det här inslaget, men som tur var säger mina meddiskuterare en hel del matnyttigt). Jag fastnade för hur väl bokens sätt att vara skriven på speglade huvudpersonen. Det kortfattade, sparsamt sakliga, men med underfundiga observationer. Mycket bok per sida, en bok för tystlåtna män tror jag var utlåtanden i bokcirkeln. Slutet tyckte jag inte så mycket om, tyckte inte det passade.

Hälsovikt för ditt barn: vetenskap, verktyg och vägen framåt av Paulina Nowicka

Nyutkommen populärvetenskaplig handbok om hur man kan tänka kring övervikt hos barn. Läser ju ganska mycket sånt här bara för att jag tycker det är intressant att se olika vinklar om hur man kan skriva populärvetenskapligt om saker, för att få inspiration till egna skrivjobb jag gör eller hur jag kan förklara komplicerade koncept för patienter. Men här var det intressant på ett personligt plan eftersom jag har ett barn med övervikt som vi jobbar med, men det är lätt att köra fast. Det är enkelt om det är läsk till maten och godis dagligen som är problemet det, svårare när det är en mängd andra faktorer som inte är så enkla att bara kapa typ. Tyckte i alla fall mycket om denna, fick inspiration till några saker på förändringslistan och genomför dem en efter en.

Babetta av Nina Wähä

Nina Wähä skrev hajpade Testamente för ett par år sedan. Jag gillade den, men inte slutet, och har haft en ambivalent känsla kopplat till den sedan. Tyckte det var en bok som var härlig att dras med i, en läsupplevelse, men den slog lite för mycket på stora trumman om att NU HÄNDER SNART ETT FANTASTISKT SLUT och jag tyckte inte den levererade hela vägen helt enkelt. Nåväl, nu var det ju inte Testamente jag skulle skriva om utan Wähäs nya, Babetta.

Något jag gillade – men som kan göra många besvikna om man mest vill läsa den för att man älskade Testamente – är att den här boken är helt annorlunda. Språket stilla, avskalat, nästan kallt. Istället för en myllrande släkt och en berättelse som sträcker sig genom decennier är huvuddelen av boken förlagd till en tryckande het sommar i lyxig miljö med få aktörer.

Det är berättelsen om Lou och Katja. Ungdomsvänner sedan teatergymnasiet, men medan Lou blev internationell skådespelerska som slog igenom tio år tidigare i den historiska storfilmen Babetta har Lou mest hankat sig fram, fortsatt hålla sig i filmvärlden men genom akademiska studier, inte blivit något storslaget stjärnglänsande. Den här sommaren har Lou bjudit Katja till sin äldre pojkväns lyxiga villa vid franska rivieran. Berättelsen drivs av den märkliga stämningen i huset, av den oklara relationen mellan Katja och Lou (är de vänner? beundrar Katja henne så mycket som hon själv skriver, är Katja ens en trovärdig berättare?) och så småningom av ytterligare spänningar som utvecklar sig i huset.

Första halvan av boken var jag förbryllad av det tafatta språket, det kändes ibland som om jag läste ett manus av en ung och osäker debutant (hur många gånger ska jag läsa att Katja eller Lou öppnar en flaska Evian som om boken vore sponsrad av produktplaceringar), det tafatta och tvekande… Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag om att det är en konsekvens av medvetna val, ett sätt att bygga upp Katja. Boken är skriven ur ett jagperspektiv och efter ett tag känns det verkligen som om jag läser något som skrivs av Katja. Det är intressant, men räcker inte hela vägen. En intressant bok, för mig på många sätt intressantare än Testamente, men det lyfter inte. Tycker den här recensionen var spot on.

Cykelbudet av Anders Teglund

Pianisten och kulturmångsysslaren Anders Teglund tog jobb som Foodora-cykelbud när pandemin kom och massa grejer ställdes in. Dels för att tjäna extrapengar, dels för att kunna skriva något om det.
Jag hade nog förväntat mig en bok som liksom skulle vara… en reportagebok om Foodora, en tydliga agenda och kanske en dramaturgi, men det här är helt enkelt dagboksanteckningar från mars -20 till sommaren -21. En berättelse som får tuffa fram på eget vis och i egen takt om hur det är att jobba med kultur när man behöver återuppfinna sina sätt att nå ut och ha en plats, och om hur det är att vara cykelbud. Och hur det skiljer sig att vara cykelbud för Foodora om man är en person med annat yrke med viss status och som kan säga att man gör detta av ett annat skäl än att man behöver det för att få överleva och stanna i landet.
Hur som helst var det en oväntat mysig bok, liksom trivsam att bara lunka med i. Eftersom jag cyklar extremt mycket, ofta tungt och i extrema väder, tyckte jag det var mysigt att ligga och läsa om cykelturer i olika backar i Göteborg och alla mackor man sen måste äta efter de hårda träningspassen. Väldigt bra läsa-innan-man-somnar bok. Intressant, stundtals mysig, ingen handling man på det sättet måste hänga med i, lagom korta avsnitt. Plus för att omslaget är i nåt slags vattentålig struktur, lite som skyddskläder när man cyklar eller ett sadelskydd.

Det var det! Hoppas april i slutändan kommer kännas lika läsningsfyllt.

Läs mer:

• Böcker jag läste. februari 2022.
• Böcker jag läste. januari 2022.
• Böcker jag läste. mars 2021.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook eller Bloglovin’ för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.