Det är den tredje augusti 2024. Jag sitter vid skrivbordet i det gröna sovrummet i mina föräldrars hus och jag ser ut mot träden, fälten. Det är min systers rum, var min systers rum, jag tycker bättre om skrivbordsutsikten här, här satt jag en gång en sommar för tjugo år sedan när jag var elva skulle fylla tolv, när det regnade så mycket och vänskap hjärtekrossade mig mer – eller åtminstone på ett annat sätt – än vad kärlek någonsin kan göra, och jag skrev.
Jag skrev alltid, om somrarna.
Det finns berättelser och bilder som matats om i nya varianter i mina texter i decennier, ett helt och hemligt liv som skett i text och som var lika verkligt, stundtals verkligare, än livet jag på riktigt skulle leva.
Jag har varit en vecka på min skrivkurs och jag kommer att ägna månader och år åt att förhålla mig till vad som satts i rullning.
Som böcker och människor kan möta en i avgörande tider i ens liv och rubba dess riktning, möttes jag av ett sätt att tänka på skrivandet.
Jag började undra om jag ägnat åratal åt att finslipa min teknik och försöka förgöra min fantasi.
Många av oss har en berättelse vi skriver, och en annan vi skulle vilja skriva (ofta vår egen, såriga).
Jag har ingen lust att skriva mer om mitt liv än den här bloggen utgörs av, jag har ingen kärnhistoria som är min som jag längtar efter att få ut, jag trodde att jag skriver vad jag vill och ska skriva.
Kanske gör jag det.
Eller kanske finns det vissa texter som är uppvärmningar, övningar för att kunna skriva det som brinner på ett sätt som är begripligt nog för att nå någon annan.
Men det fanns något med de här dagarna. Med textsamtalen och hur en ögonöppnande analys av en texts minsta mekanik kan ge mig gåshud, hjärtklappning. Med att möta en värld där text kan få vara bisarr och transcendental på samma gång.
Med tystnaden i huset när jag satt i köket och skrev, känslan av att ha gått i kloster. Med skymningspromenaderna och natten: grävlingen, älgkon och kalven, den längsta vandringsstigen som tog mig både genom snår av rosenbuskar och mitt in i en grupp av stirrande kor.
Den här platsen utanför mitt liv, utanför alla händelser som lagt sig på ytan, kanske gömt rötterna.
Det väckte en längtan efter rösten, efter de märkligaste av texter som ingen någonsin begrep, en insikt att det finns en värld där jag skulle kunna skriva text som sjunger i hela registret även om vissa toner skär i någons öron, att för någon annan skulle det kunna vara just det som utgör den omvälvande upplevelsen.
Att kanske har jag ägnat tjugo år åt att lära mig att skriva som när jag var tolv, och trettiotvå, på samma gång.
Kanske handlar det om större saker.
Som att alla ens förflutna jag inte måste tvättas bort, som att allt man någonsin varit inte måste förintas och glömmas, att man inte måste hantera alla forna varianter av sig själv som Karthago, salt i jorden så att inget ska kunna växa upp igen.
Alla dessa tankar ska jag resa hem med, ta med mig i hösten,
Medan jag tömmer diskmaskiner, fyller diskmaskiner, dammar lister, hackar lök, skriver journaler, går till gymmet, läser läxor, håller möten, svarar på mail, krattar löv, skriver på en roman som kanske är en förberedelse, ett övningsstycke, en uppvärmning inför det som ska komma sen.
Läs mer:
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
No Comments