Jag skulle ha skrivit till er som vanligt på söndagen, men på söndagen fanns inga krafter kvar. Jag var jour hela förra veckan, det var som att ha småbarn.
Man är beredskapsjour på mitt jobb, en telefon i hemmet, bli ringd om det är något, oftast svara på frågan på telefon och ibland behöva komma in till sjukhuset. Sällan behöver man vakna om nätterna, än mer sällan ta sig till jobbet om natten och göra något, men förra veckan var fylld av samtal och nya samtal i beckmörkret precis när man hunnit somna om.
På samma sätt som magsjukan påminde mig om hur det verkligen var att vara gravid, mindes jag efter jouren småbarnslivet med en annan klarhet. Det värsta är inte den brutna sömnen, det värsta är att man inte får bestämma, att man aldrig vet. Att ha stora barn är att ha fått tillbaka sin kontroll. Jag vet vad som väntar, för det som väntar är vad jag bestämmer.
Småbarnsåren är med andra ord ett mycket långt jourpass.
Men min jour tog slut efter en vecka, sedan följdes den av stillsamma dagar i mitt eget huvud.
Jag skulle ha skrivit till er på måndagen. Jag skulle ha skrivit till er på tisdagen, på onsdagen. Men allt jag tänkte på var tabeller och referenser och att inte backa undan även när det känns trögt.
I tio veckor gör jag ett forskningsprojekt, en del av min specialisering, något av det sista jag gör innan jag skickar in en stor pappershög till socialstyrelsen och ansöka om att bli specialist.
Det är på sluttampen. Jag har gjort mina analyser, ska bara hitta ett sätt att berätta om dem.
Dimman tät utanför fönstret till mitt arbetsrum, doften av regn när jag öppnar det på glänt för att få in frisk luft. En kopp kaffe till, fånga en tanke, varför ska det vara så svårt att bara göra sitt bästa, varför ska ens bästa så ofta närma sig som ett hot, tänk om ens bästa hade kunnat vara bättre och varför har man i så fall inte lyckats med det?
Men det förtar ju det roliga att tänka så.
Jag skriver till er på torsdagen, för att mitt i dimma och rapportskrivande och Socialstyrelsepapperssorterande vill jag inte glömma bort något som hände, till slut.
En morgon av all morgnar då jag satte mig vid datorn som alla morgnar och drack dagens första kopp kaffe och skrev.
I mitt tysta hus, medan det grydde utanför de stora fönstren mot trädgården.
Det som hände: att jag såg att det var dags.
Att nu, vid 56 052 ord har jag skrivit igenom den här berättelsen för första gången.
Ett första utkast, så rått att det vore oläsligt för någon annan än mig, men det finns något slags början mitt och slut. Och, kanske viktigare: det börjar finnas en ton. En idé om vad som är bottenklangen, djupet i smakerna, vad det är jag ville för in och förstärka när jag nu gör det som är nästa steg för mig: att sätta mig ned med allt jag har och skriva det på nytt. Fylla på med essensen, skära bort det som aldrig hörde dit.
Men jag ville stanna i det, bara några ögonblick.
Innan jag på måndag morgon kommer att sätta mig med min kopp kaffe, min tystnad, min gryning, mitt tomma dokument på nytt.
Att det fanns en morgon när det var färdigt, när det för några ögonblick var alldeles klart.
Läs mer:
- Låtar, 2023: Into the fire. Att bestämma sig.
Här hittar du alla mina inlägg om skrivande och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat!
Mina texter bortom bloggen hittar du här.
11 Comments
Wow. Vilken känsla! Och så roligt (och arbetsamt såklart) att ta tag i texten på nytt. Längtar tills jag också är där!
heja heja! <3 tycker det är roligare när man får gå på nåt andra vändan. Det är en mycket mer kreativt tillfredsställande del av det hela för mig.
Oj vilken smärtsam liknelse med jour och småbarnsår och sen klipp till att det för din del hade ett slut. Kunde känna tröttheten hela vägen hit.
ja, fördelen med jourtelefon jämfört med småbarnsår är att man vet exakt, på datum och klockslag, när det är över!
Fy vad härligt, grattis till ett första utkast!
Tack! och heja heja med ditt!
gud så spännande. gud så sugen man blir på att ge sig på ett ordentligt skrivprojekt.
och gud så skönt det kommer vara när STn är godkänd och klar! då måste vi fira! vi kan ha zoom-fest!
Jaa!!!! Förstår du att man kan komma till en punkt i läkarkarriären där man inte behöver spara papper med någons underskrift på? Det är otroligt
Vilken liknelse med jour- och vilket hopp du ger mig om kommande år med större barn- en paus i jouren 🙂
Gillar att du försöker uppdatera varje söndag, även om det inte alltid blir så. Känns omtänksamt på något sätt <3 Kram!
Ja, jag tycker verkligen du ska känna hopp! Jag har ju barn som kan gå upp själva medan jag tar sovmorgon. Eller som plötsligt alla är hos kompisar en kväll så man är ensam hemma… tänk vilket liv ändå va! Och vad glad jag blir att du uppskattar söndagsinläggen. Brukar också tycka om sånt, finns nåt nästan hemtrevligt med ramarna.
Wow, vad spännande Ulrika! Med utkastet menar jag främst, men också med att du snart ska skicka in alla dina papper. Det är stort! Tänker på när du berättade om det när vi sågs i november. Det känns som både nyss och ett liv sen, kanske ännu mer så för dig. Hoppas du och Sardellen kan fira ihop på nåt sätt! Och att du får en fin start på veckan med ditt manus i morgon!