måndag, 27 november 2023.

Det är en måndagskväll. Jag sitter i sovrummet för att det är den tystaste platsen. Skriver i sängen, man kan luta sig mot gaveln och se ut över natthimmel, snöfall när det lyses upp av en avlägsen lyktstolpe, trädtoppar. Jag har undrat om jag borde inreda någon annan plats för att skriva, något mer än sängen och köksbordet. Kanske hade jag blivit orolig av ett skrivutrymme som var mitt. Jag vill inte ha något fysiskt som gör anspråk. Ge mig bara tyst tid, morgontimmar, kvällslugn.

De delade ut Augustpriset ikväll. Facebook påminde mig igår om att det då tydligen var precis elva år sedan jag vann Lilla Augustpriset. Det känns som en film jag såg för länge sedan, kanske inte ens så intressant. Som om jag glömt nyckelscenerna, eller som om de aldrig väckte en känsla i mig.
Det gjorde de ju, men det var så länge sedan.
Att känna sig avskuren från det förflutna, som om någon högg av kopplingen, ett slags lobotomi.
Patienterna fick ofta mindre ångest efter ingreppet, läste jag i en artikel om lobotomier när jag åt lunch idag, jag tror det var i Modern Psykologi. Men de blev apatiska.

Kommer det någonsin att sluta vara så meditativt vackert med flingor när de virvlar i skenet kring ett ljus om kvällen? När man kan se hur de rör sig, men bara i en liten, upplyst del av luften. Ett sådant fokus kring en enda liten sak.
Promenerar man – jag – för lite i snö. Gör man – jag – för lite av sådant jag sedan kommer att ångra, för mycket av fel saker, eller är riktningen alldeles rätt men jag så upptagen med att ifrågasätta den att jag missar att njuta av färden.

Jag har lovat mig själv, efter händelserika turbulenta och omskakande år, att försöka sitta still och inte göra så mycket alls. Inga stora förändringar, samma lika, tillåta sig bli uttråkad, trycka ned sig till paus. Jag tror, i teorin, att det är klokt med sådana perioder. Raksträckor, ställtid. På lördag fyller jag trettioett. Det är ingenting, om man får leva, det är fortfarande all tid i världen. Ja den rinner såklart ut för mig som för alla andra, tiden, men jag har vetat det så länge, jag har klamrat mig fast vid känslan av att tiden är på väg att rinna ifrån mig sedan jag var ett barn, jag är född till orolig nostalgiker som minns allt jag hade (förvrängt, minus allt det svåra) men har svårt att se allt ljuvligt som ligger framför mig.

Jag hörde en dokumentär där de pratade om startups, att de som är bra på att starta upp inte nödvändigtvis är bra på att förvalta. Att det är vad som får start-upsen att sedan haverera när de växer sig större – man saknar kapaciteten att driva det när man är bortom den vilda expansionen.
Kanske har jag också varit sådan, nu är det dags att träna en stund på förvaltandet: ett enkelt stillestånd, en samling av små ögonblick, en tillfredsställelse av små önskningar.

Som att: till min födelsedag önskar jag mig ett paket med saffransglass, och att gå och simma på Mariebad.
Som att: imorgon bitti önskar jag mig samma sak som varje morgon, att gå upp tidigare för att skriva.
Som att: ikväll vill jag gå ut en stund innan jag lägger mig, kanske inte långt, kanske till och med bara i tofflorna till brevlådan.
Stå en stund, andas kylan, titta på snöfallet.

Läs mer:

• tankar en söndag i april.
• fredag. 
• onsdag den 30 juni 2021.
• måndag den 2 augusti 2021.
• En vecka i januari 2019.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.