Saltet

 

Jag sitter på tåget när de ringer.
Tidigt om morgonen promenerade jag över tysta öde Malmögator till centralstationen, sprang den sista biten för att det var först då det på allvar slog mig hur jobbigt det skulle bli om jag missade mitt tåg.

Jag har en semesterkänsla i kroppen som började redan på resdagen, i tisdags, till kursen i Lund. Jag har haft en fantastisk dag, skrev jag på kvällen till min vän, jag åkte buss och båt och tåg och det var en otrolig ledighet i sig självt, det hade kunnat räcka så här, jag hade kunnat åka hem nu.
För så var det: läsa, skriva, äta, tänka, utan att hålla koll på någon annan, utan att kunna bli avbruten av någon annans oförutsägbara, att bara ha sig själv.

Oftast är jag glad att inte ha det så. Att inte ha några stora hål att fylla, det finns kanske en skräck i mig för hur det skulle vara, det är en tillvaro som kan kännas som den oro jag hade som liten om att någon dag bara bli bortglömd (i en affär, på dagis) trots att det aldrig hände. Att kunna fastna i ett av tillvarons hål och sedan behöva dras upp därifrån, att försvinna djupt ned i sitt eget liv och inte ha något som hittar en.

Men jag blir alltid hittad och uppdragen, indragen i existensen.
Man ska läsa läxor, lyssna på sorger, laga middag,
man ska ta oss dit vi måste ta oss.

Men den första dagen, ett lagom stort hål. Utanför färjans frukostbuffé en blek novembergryning över stilla hav, utanför bussfönstret och tågfönstret skogarna, sjöarna, ett dis som omsluter allt, ett stort täcke.

Det hade kunnat räcka och ändå fick jag mer. En kurs i adhd och autism och intellektuell funktionsnedsättning. Ett sug i kroppen av hur intressant det är, så mycket av det jag får ägna mig åt.
Promenaderna från stan till konferenshotellet varje morgon och eftermiddag, gå genom Lund och lyssna på samtal och lära sig vägen bättre för varje dag och tänka: det här hade också kunnat vara ett liv, i en annan värld och en annan stad, vem hade man varit då.

Kvällsfika och prata skrivande med Malin.
Jazz med Sardellen en onsdagskväll.
Dödsmässa och dans med densamma en fredagsdito.
Innergårdens skönhet, natten.

Och allt var spännande, vackert och nytt, det var ett kaprisliv och en trevlig tid men något låg hela tiden i kroppen ändå, en svag dov underton som jag inte kunde karakterisera på samma sätt som jag  i perioder av dålig aptit inte förstått att livssorgen och förvirringen bara beror på att jag behöver äta lunch.
Något i en stumt, som att höra larmet om morgonen men ännu inte vara riktigt vaken.

Och sedan ringde de, på tåget. Mina flickor. På videochatt visade de Habaneros nya look som Storasystern ordnat åt henne genom att klippa en ny frisyr.
”Jag klippte en lugg alldeles själv -”, började Habanero.
”Det blev ju inte bra, jag vet inte hur hon tänkte”, sa Storasystern och skakade moderligt på huvudet, ”men sedan fick jag ordna det, vi pratade med farmor såklart, och HAR DU SETT HENNES NYA LOOK? SNURRA RUNT NU, KOM KOM HÄR ÄR KAMERAN, VISA NU DIN NYA LOOK FÖR MAMMA.”
Och tåget rullade vidare, täckning kom och gick, i laggande fragment hörde jag deras fniss och deras skratt och puss puss puss mamma och vidare ut i leken och dagen.
Och när de lagt på var det så tydligt. Som när man äter lunchen och tröttheten försvinner, som när man saltar maten och smaken framträder.

Jag behövde mina ungar.
Jag vill ha dem, i famnen och i bakgrundsbruset. Jag vill högläsa Maria Gripe varje kväll och påminna om gympapåsen. Jag vill äta frukost tillsammans och inte höra vad de säger för att jag är så djupt försjunken i morgontidningen, samtidigt som jag en stund senare blir tokig på att Lilla Gubben är okontaktbar för att han har försjunkit i en Kalle Anka-pocket med precis samma intensitet. Jag vill höra min äldsta dotter skrika åt mig att jag inte fattar någonting och jag vill knacka på dörren och smyga in i hennes rum och försöka reparera.
Jag vill ha morgnar och eftermiddagar och kvällar, jag vill ha ensamheten efter att barnen sover som är så värdefull för att det är så lite tid.

Det var ljuvligt att resa bort, jag är så tacksam att jag fick och kunde.
Men jag klarar bara ett visst antal dagar av ljuvlighet och njutning.
Jag tror att det finns många andra som är bättre på dekadens och äventyr.
Kanske kan man öva sig.

Och snart är tåget framme i Stockholm och jag ska sitta på ett café och skriva medan jag väntar på att bussen ska gå till färjan. Och jag ska njuta av mina sista timmar själv, för jag vet att jag kommer att sakna dem.
Och ändå veta att när jag vaknar imorgon med alla mina ungar är det vad jag ville ha.
Det repetitiva, ljusglimtar i gråslask, ett malande nötande.
Men även det med en riktning, även det en – mycket lång – resa.

Läs mer:

• Jag tror att hennes favoritplats är hemma hos oss.
• Ett dött gammalt äktenskap.
• Räcka till. 

Här hittar du alla mina inlägg om familj och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier och följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg.
Mina texter bortom bloggen hittar du här.