Glimtar, maj 2023

Maj 2022 var ett crescendo, ett brus, en puls, en anda i halsen. Gasen i botten, gasen i botten så länge att det var svårt att förstå att foten hade kunnat vara på något annat sätt, att farten hade kunnat hållas jämn.
Under många månaders tid hade livet handlat om att gasa, ibland tvärbromsa, vända tvärt och köra full fart i en annan riktning.

Jag satt i möten, hela mitt liv utgjordes av att sitta i möten, hela mitt liv avgjordes av att sitta i möten.
Jag förde oss framåt och jag förde oss igenom det omöjliga med kraft jag egentligen inte hade. Energireserver, som de sockerreserver som frigörs för att parera en hypoglykemi. Man kastar ut det sista man har för alternativet är att inte klara sig.

Jag sov med ett öra öppet.
Jag var alltid beredd på precis vad som helst.
Som en människa blir om hon redan sett precis vad som helst hända.

Solens strålar är så bländande för den utan lugn, ljuset så starkt, hettan en attack.
En solnedgång över havet blixtrar. De varma dagarna blir svettdroppar längs tinningarna när man ska få hem matkassarna.
Det finns inte ro att dra in doften av syrenerna. Vem vill dofta på en syren om man när som helst kan behöva springa i alla riktningar.

Ändå fanns det en bas, en grundton långt inne i mig, en visshet.
Jag visste att det skulle komma en maj som var annorlunda.
Jag tänkte såhär svårt ska jag aldrig ha det igen.

Tanken var både ett beslut och en väntan. Det är en konstart att förhålla sig till det dubbla i livets svårigheter. Dialektiken.
Vi skapar inte de svårigheter som drabbar oss. Sjukdom och lidande kommer inte som straff för att man gjort fel avvägningar och bestämt sig för fel saker.
Och ändå behöver vi leva genom allt det vi inte valt, och vårt sätt att förvalta det kan både hjälpa och stjälpa.
För den som väntar finns alltid en stund som inte är så svår som den svåraste.
För den som hittar rätt vägar kan stunden ibland komma snabbare.

Det kom en annan majmånad.
Tusen och en miljon sorger vilar på mina axlar, men det kom en annan majmånad.
Det kom en maj som var som en mjuk inbromsning, inledningen till en sakta fartminskning för att parkera sig i sommarledigheten.

Jag tänkte på neurologi och olika områden i hjärnan, jag gjorde lumbalpunktioner.
Jag skrev remisser och ringde samtal till universitetssjukhusets alla konsulter och ibland skrek någon på en i luren för att jag ringde till fel person men jag knaprade på ett knäckebröd och kunde inte bry mig mindre. Det var deras aggression, inte min.
Gråtande barn kom ned till mig när jag drack mitt kvällste och bars uppför trappan i famnen och jag visste att min famn var tillräcklig.
Jag gick ut till busshållplatsen en morgon för att upptäcka att den var övertäckt med en sopsäck och flyttad på grund av ett vägarbete, så jag missade bussen. Det går alltid en till.
Jag läste morgontidningen för intensivt på bussen en annan morgon så att jag missade att gå av på min hållplats, promenerade tillbaka till sjukhuset genom en yrvaken stad. Det yrvakna var vackert, ingen dör av att man missar morgonmöten där man ändå inte har något att bidra med.
Jag missförstod när min dotters pass gick ut och satt hos polisen på Arlanda för att få provisoriskt pass och blev så inspirerad av vår kollektiva skam på denna plats där vi alla på något sätt misslyckats att det skulle komma att bli en alldeles egen text.

Ingenting stressade mig mer, ingenting fanns att jaga upp sig över, vad som helst skulle jag kunna lösa.
Bring it on, överraska mig.

Sedan blev det den första måndagen i juni. Jag satt med mina barn på bussen hem från stan.
Hesa Fredrik ljöd, de långa massiva signalerna.  Det var så länge sedan jag var ute och hörde signalerna testas. På Åland sker det vid andra tidpunkter.
Jag gjorde mig redo för krig, jag gjorde mig redo för kris, jag andades ut för att alla mina barn fanns omkring. Så länge jag har alla barnen hos mig kommer jag att ordna allt. Vi kommer alltid ha ett ess i rockärmen, vi kommer alltid ha någon att ringa.
Sedan mindes jag att det var test, och faran i huvudet var över. Min beredskap överflödig.
Kvar fanns bara loja läget.
Kvar fanns inget särskilt alls.

På kvällspromenaden stannade jag vid syrenbuskarna, borrade in mitt ansikte, drog in doften.
Länge stod jag så.

Läs mer:

• Glimtar, april 2023.
• Glimtar, mars 2023. 
• Glimtar, februari 2023. 

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Facebook.