att skriva familj

Glimtar, oktober 2022.

oktober 25, 2022

Barn springer ned för backe i Sunnerstagropen/Sunnerstabacken

Tre barn leker vid busshållplats i Luthagen

tre barn går i höstväder i sunnersta

 

Det blir oktober. Vi träffar vänner. Vi grillar korv i Sunnerstagropen. Vi åker mycket buss.
Vi älskar, allihop, att åka buss. Öva sig på att läsa från skylten som visar vilka som är de kommande hållplatserna. Leka med sina syskon på bussen. Leka med sina syskon kring busshållplatsen medan man väntar. Har man sina syskon har man tydligen allt, har man sina syskon finns tydligen en bas i världen som gör att man kan sättas ned var som helst och ändå veta vad man ska göra.

Känslan, på en buss, av att vara på väg.
Känslan av att nu, för en gångs skull, är det någon annan som gör något åt en, det är någon annan som kör, för en liten stund kan man bara blunda och åka med.

Vi åker till Fyrishov och badar så många timmar att kroppen blir trött och somnar gott. Vi åker till lekparker och vissa av oss leker och andra dricker kaffe och läser resetidningar, för somliga av oss är så trötta att längtan efter att läsa inte kan uppfyllas med böcker. Vagabond har lagom långa resereportage, lagom litterära för att tillfredsställa en längtan efter text. På bussar och lekplatser läser jag mig igenom en årsupplaga. En gång i tiden brukade jag läsa kokböcker när det kändes såhär, men i oktober saknas aptiten, maten märkligt ointressant, ett måste men inte en ständig längtan.

Jag äter mycket mannafrutti, gör det till en stapelvara i kylskåpet på jobbet.
Jag lagar storkok och frossar i halvfabrikat.

Det blir oktober, vi spelar schack. Lilla Gubben har lärt sig själv och drömmer om att äga ett eget schackspel. Hans mormor och morfar köper ett åt honom. Han frågar mig flera gånger om jag har kommit ihåg att tacka dem. Sedan spelar han mot mig och vinner. Storasystern ser på honom med en storasysters blick och informerar sakligt: Det kan vara bra för dig att veta att det kan vara så att du är ett geni. Lilla Gubben skakar på huvudet och ler och säger Man kan säga att mamma hade lite otur, hon tänkte sig inte riktigt för. Hon vet nog själv att det inte var ett så smart drag.

Vi åker till vänner som öppnar sina hem, vi tittar på utsikter och äter middagar någon annan har lagat. Vi åker till Friskis, jag och Storasystern, ska börja gå på gymmet tillsammans. En alldeles egen tid med sin alldeles egen mamma, hur många år till får jag ha henne så nära, hur länge till kommer hon att vilja göra en sådan sak, hur tacksam är jag inte för varje sådan stund.

Och samtidigt: hur tacksam är jag inte för att hon har andra vuxna, för att hon inte är beroende av bara mig. När hon rusar in i sitt rum och ringer sin mormor eller farmor för att skrika vet ni mamma är dum i huvudet och hon fattar exakt ingenting njuter jag när hon inte ser. För det är så det ska vara, man ska få bli så trött på sin mamma, man ska få slita sig loss och tycka att hon är den värsta är världen, man får inte bli låst i att aldrig få känna så för att mamma är den enda som finns.

Jag dricker kokoste, jag dricker jordgubb-guava. Jag jobbar och är så glad över att jag har världens roligaste arbete, att man aldrig vet vad som väntar.

Jag plockar i diskmaskiner, jag packar gympapåsar. Jag storhandlar och bär kassar. Jag postar paket och beställer namnlappar till jackor. Jag tittar på tv-serier och äter mandellikörglass från Lidl. Jag får söndagssammanbrott efter långa helger, lämnar barnen med en film en timme, och åker lite buss. Man kan sitta med en kaffe, man kan titta på utsikten. Det behöver inte vara några spektakulära vyer, livets skönhet finns ändå i detaljerna ingen annan ser, man kan åka lite buss, man kan vara tacksam över att man är en människa som ser sådan skönhet som för andra är osynlig.

Jag får tillbaka en del av min aptit, jag äter pastagratäng. Jag äter gröt och kvällsmackor, jag äter alldeles vanliga saker. Jag får hem Vår kokbok Vego som recensionsexemplar och jag börjar läsa den och drömma om allt jag ska laga åt oss en dag, alldeles vanliga middagar, alldeles vanliga kvällar vid köksbordet, en måltid i taget ska vi leva vårt liv tillsammans, i all alldeles alldaglig vardag i vår inte helt alldagliga familj ska vi leva – och äta! – tillsammans.

Och sedan börjar jag läsa böcker igen, på bussen, i lekparkerna, i badet, vid spisen medan gröten kokar, jag läser som om något som varit instängt har släppts lös, en låga som växer till en brasa, jag läser som om jag aldrig hade gjort något annat, som om orden hela denna tid varit tillgängliga för mig.

Det är bra att ha ett intresse, säger Lilla Gubben när han berättar olika fakta om schack han har lärt sig från en schackapp han själv hittade och laddade ned, det känns så skönt i kroppen.
Det är bra att ha ett intresse, tänker jag, och återgår till boken jag läser, tänker att de lästa orden är det som får komma först, kanske kommer de skrivna sedan. Tänker att en dag, en månad, kanske jag kommer att skriva igen, som om jag aldrig hade gjort något annat, som om orden hela denna tid varit tillgängliga för mig.

Och det kommer att kännas så skönt i kroppen.

Liten pojke spelar schack

Läs mer:

Här hittar du alla mina inlägg om familj, och här hittar du alla mina inlägg om skrivande. Här finns mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.

+68

You Might Also Like

13 Comments

  • Reply Christina oktober 25, 2022 at 10:11 e m

    Åh. Du skriver så att orden går rakt in i hjärtat och jag börjar gråta, sådär stilla som man gör när man är berörd men inte egentligen ledsen. Tack ❤️.

    Om jag ska välja något att kommentera är det raden om att få bli arg på sin mamma fastän hon är den enda. Så viktigt, och det kunde aldrig jag, för så länge hade jag ingen anledning att frigöra mig. Och när jag väl började blev hon sjuk, så då blev det inget då heller. Så bra att dina barn har flera trygga vuxna runt sig!

    +6
  • Reply Annika oktober 26, 2022 at 3:27 e m

    <3

    +1
  • Reply Mikael Öhman oktober 26, 2022 at 4:41 e m

    Gåvan att kunna skriva så det berör. Den har du verkligen Ulrika.

    +1
  • Reply Linnéa oktober 26, 2022 at 6:33 e m

    Men ursäkta, hur kloka och roliga är dina barn?

    +3
  • Reply Beata oktober 26, 2022 at 8:20 e m

    Dina texter är otroliga, och jag är så glad att få läsa något av dig igen! Har tänkt så mycket på dig sedan ditt senaste inlägg och jag är så glad att du väljer att skriva igen <3

    Vilken lycka att ha de saker du beskriver: förmågan att åka buss och se det vackra, och förmågan till ord. Jag tänker att det är sådana saker som knappt kostar något men som kan rädda livet på en ibland. Stor kram fina Ulrika <3

    +3
  • Reply Demina oktober 28, 2022 at 1:39 e m

    Tack för att du skriver, Ulrika! Jag är kollega, och du inspirerar mig att skriva, också.
    All styrka, och allt gott!

    +1
  • Reply sardellen november 16, 2022 at 1:18 e m

    så otroligt fin text, som trots att den handlar om din sorg, också snuddade vid en längtan i mig.

    0
  • Reply vad jag läste. oktober 2022 - Nettelblad november 27, 2022 at 6:17 e m

    […] första bok jag läser när jag börjar läsa igen är Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Jag har låtit bli att läsa den för att den blev hyllad […]

    0
  • Reply 30. - Nettelblad december 3, 2022 at 3:11 f m

    […] Det blir den andra december, jag fyller trettio. Jag bor i en stad som jag växt upp i, men aldrig bott i som vuxen. Jag försöker samla mina tankar, jag åker buss. […]

    0
  • Reply Glimtar, november 2022. - Nettelblad december 8, 2022 at 1:33 e m

    […] Glimtar, oktober 2022. Spela schack, åka buss. […]

    0
  • Reply 2023. Årets första dag. - Nettelblad januari 2, 2023 at 12:47 f m

    […] alltid: jag samlar mina barn omkring mig, vi finns i skogen. Vi finns i lekparkerna, pulkabackarna, bussen. Vi finns på färjan mellan Uppsala och Åland, vi finns på tåget hem till farmor och farfar. Vi […]

    0
  • Reply Fem fina - Nettelblad februari 11, 2023 at 6:32 e m

    […] Glimtar, oktober 2022. Spela schack, åka buss. […]

    0
  • Reply sen sist. - Nettelblad oktober 27, 2024 at 3:32 e m

    […] färjan hem letade jag reda på blogginlägg jag skrev den hösten, för att jag minns att vi rörde oss ute i ljuset, inte för att jag minns hur det kändes men […]

    0
  • Leave a Reply