Slutet av maj är en drömsk tid, den känns in riktigt verklig. Kanske är jag lite tilltufsad och tovig, inuti och utanpå. Jag brukar vara det när våren kommer, blinkar yrvaken mot solen och försöker krypa in i mitt ide igen. Det ger sig. Det gör det varje år.
Jag håller mitt görande av saker till ett minimum och försöker leva ganska gott ändå. Kaffe i solskenet en förmiddag på uteplatsen, citronmuffins till, doften av gräs, ljudet av cykelhjul mot grus när studenter ger sig av mot universitetet.
En dotter i ett koppel (det är vår bästa investering, hon är så vild och vägrar hålla hand hela tiden när hon ska utforska, och med kopplet kan man stoppa henne från de vildaste eskapaderna och bromsa henne när hon faller), promenera med henne om kvällen, när det fortfarande är så varmt ute att man kan vara barbent. Samla stenar från marken, hon lyfter de tyngsta hon kan få upp och ger dem till mig. Jag ska bära med dem medan vi går. De är skatter och när jag lägger tillbaka bumlingarna på marken accepteras det bara om jag tydligt förklarar att jag naturligtvis inte bara kastar bort dem, de där stenarna, de ska ligga där, det är deras särskilda plats. Stora gröna ögon stirrar på mig några ögonblick, och sedan, en nickning till godkännande, och stappla vidare genom kvällen. Ständiga klättringeskapader att uföra, fåglar och hundar att betrakta, gratisbananer på Ica att förtära. Det är avancerat att vara snart ett och ett halvt år, och ganska avancerat att vara mamma också.
I övrigt bidar jag min tid. Jag tror sommaren blir bättre när man vänjer sig vid den. Jag tror skrivkrampen lättar när man bara tvingar sig själv att fortsätta, ord efter ord, för att man helt enkelt inte kan försaka den drömmen, även om det hade varit lättare att bara göra det. Snart far jag bort från Umeå och jag och min man tillbringar några dagar bara med varandra, utan vår tokiga tös. Sedan ska jag försöka förstå mig på hur man kör bil och plötsligt är det juli och jag ska försöka forska i neurofysiologi i stället.
Och vänta, på något roligt som kanske händer.
Vänta på något gott gör jag alltid för länge.
No Comments