Det är dagen före julafton, och idag är det bara han, jag och fem överorganiserade kinesiska utbytesstudenter som passerar här.
Det här är ett studentområde. Folk tvättar inte den tjugotredje december då. Folk sitter på tåget. Eller är redan hemma. Jag hade hoppats på tomma tvättstugetider trots att jag är alldeles för sent ute. Men det var ju han, och alla kineserna.
Som tur är finns det en drop-in-maskin i vår tvättstuga. Även om jag tror att tanken är att man ska använda den för enstaka laddningar smutstvätt, inte låta den gå hela dagen med flera månaders berg.
Men jag är ju inte överorganiserad.
Är inte ens organiserad över huvud taget.
Han sopar tvättstugan, när jag kommer in på hans tvättpass. Fram och tillbaka glider han över golven, vartenda litet rum, till och med mangelrummet där kineserna aldrig manglar utan hänger upp sina underkläder – sorterade i färgordning – på tork.
Jag visste inte att det fanns folk som sopade tvättstugan sådär, framförallt inte under pågående pass.
Han har en mössa som ser ut som en kirurgmössa fast jag tror inte att han är kirurg och det finns något krampartat i hans blick. När han glider fram och tillbaka över det där stenhårda tvättstugegolvet vitnar hans knogar för att han kramar skaftet på sopen så hårt.
Han är inte lycklig. Kanske är han det litegrann, härnere i tvättstugan. Han verkar känna sig trygg i att göra den ren och fin. Men utsrålningen av en generell olycklighet hos honom är så uppenbar att det skär i magen på mig.
Vi hälsar på varandra och jag säger att jag vill låna reservmaskinen. Han ler mot mig som om han är glad över att bli tilltalad och pekar ut för mig var den finns. Det här är trots allt hans domäner.
Jag känner mig smutsig, som en skådespelare som fått en klumpig roll. Smutsig, i vit kashmirkappa med gullig svar rosett. Smutsig,vi välsminkad ansikte och inövat leende.
Känner mig så mycket som en vanlig, välanpassad människa.
Vet att det är vad han tror när han ser mig. Att jag är en av alla de här vanliga, lyckade människorna.
Jag hade velat säga till honom att jag är nästan lika ensam som han. Jag har bara lyckats med konststycket att hitta en människa att dela min ensamhet med (en fästman) och en metod att hantera utanförskapet i att känna sig främmande inför andra människor (skrivandet).
Och så har jag lärt mig att klä ut mig, så att jag ser ut som de. Jag menar, de vanliga människorna.
Man säger inte sådana saker, och snart är hans tid här ändå ute. Kineserna ska ta vid. Men jag vill ändå säga något innan jag går.
Lycka till nu med tvätten, säger jag.
Han ser upp på mig, och han ler. Stort.
Åh. Ja… d-d-du med.
Och på så sätt etablerar vi ändå en gemenskap.
No Comments