Mellanvägg

En del av en text jag börjat skriva, som definitivt inte är klar. Därav inledningen om svarta sjöar, som inte följs upp i det här stycket – när jag kommit lite längre får det alltså något slags återkopplng och förklaring.
Men jag tänkte att ibland är det ju roligt att få lägga ut sådant som man har producerat.

Mellanvägg

Vissa sjöar är svartare än andra om sommaren.

  Framförallt om nätterna. Men i juni det år då jag så småningom – månader senare, fast det skulle kännas som några livstider – skulle fylla tolv… då var de nog mörkare än någonsin tidigare.

  Juni det året var en ovanligt torr månad. Den brände i min hårbotten, min flagnande hud, min mun. Allt jag andades tycktes vara damm och allt mina kläder rörde vid tycktes vara damm och alla ord jag någonsin tycktes vara förmögen att yttre var som damm. Jag var aldrig mycket för hetta. I det sönderbrända gräset, en kväll av många, med huvudet i hennes knä, såsom man kunde ha sitt huvud i andra flickors knä vid den tidpunkt då man så småningom skulle bli tolv år gammal, försökte jag förklara just detta faktum för henne.

–        Jag tror att jag är en amfibie, sa jag.

Hennes fingrar drog genom mitt hår. Jag blundade och önskade att det skulle vara för övrigt.

–        Vad är en amfibie?

Aningens klump i min mage, som jag alltid fick när jag kom på mig själv med att ha misslyckats omvandla mitt ordförråd till någonting som kunde göra det möjligt för mig att kommunicera med andra människor.

–        Ett groddjur, du vet.

Hon nickade allvarligt. Jag kunde känna vibationerna av min kropp, slöt mina ögon, för evigt för evigt åh låt det vara för evigt!

–        De har lungor, sa jag. Men de är ruskigt ineffektiva, lungorna. De måste andas genom huden också. Ruskigt tunn hud har de, just på grund av detta faktum.

Jag kunde känna doften av hennes fingrar. Så nära. Tort gräs, hallon, hudkräm. Åratal senae skulle just den kombinationen av dofter alltid kunna få mig att le.

–        Och varför tror du att du är ett groddjur, Mimmi?

–        Groddjuren, fortsatte jag, är alltid tvungna att hålla sig fuktiga. Andning fungerar på det viset. Man måste hela tiden hålla sig fuktig för att kunna andas. Vi vet inte om det eftersom de sitter inuti oss men våra lungor är också ständigt fuktiga.

–        Som en fitta?

Nu skrattade hon. Kluckande, bubblande, och jag ryckte upp mig ur hennes knä så att jag satt mycket nära hennes ansikte och stirrade hotfullt på det.

–        Nej, din dummer. Inte som en fitta.

–        Jag har hört att de kan vara fuktiga.

–        Vadfan, Edith.

Visste aldrig om man skulle bli trött på henne. Visste aldrig om man skulle vilja att hon lyssnade på vad man sa eller om man bara ville blunda och lyssna till hennes absurditeter och bestämma att det var den total lyckan.

  Jag lade mig ner i gräset, en bit ifrån henne. Slog ut armarna och kände huden rivas mot det torra och vissna. Stirrade upp i himmelen som var ljus på sättet himlen aldrig blir mörk på somrarna. Ljus gjorde mig alltid så trött.

  Vi var tysta länge. Jag hade svårt att avgöra om hon uppfattade det som problematiskt.

–        Amfibierna dör om man sätter dem i solen, sa jag. Det är därför det är sönderbrända grodor på vägarna jämt nuförtiden. Deras hud är så tunn och de har inget vatten för att hålla sig fuktiga så de kvävs.

–        Det visste jag inte.

Hennes röst var mörk och tyst.

–        Jag tror jag är en groda, Edith. Jag tål inte den här värmen. Du märker ju det. Jag torkar bort. Och jag kvävs.

–        Det visste jag inte.

Vi var tysta länge. Himlen blev allt mörkare, och allt ljusare, på sättet himlen aldrig blir mörk på sommaren. Vid något tillfälle tyckte jag att såg en stjärna falla. Jag försökte att inte önska något.

  Till slut reste vi oss upp. Samtidigt. Det var mycket märkligt, för ingen av oss hade sagt något om att det var dags att gå, men kanske hade det något att göra med sättet på vilket luften hade svalnat.

  Innan vi skildes åt lutade hon sig fram emot mig, precis så nära att hennes hår strök över min axel men precis så långt ifrån att hon aldrig kysste mig. (Som tusentals gånger förut, innan detta ögonblick inträffade. Som tusentals gånger senare, efter att det hade skett.)

–        Jag tror inte att det är sommaren som kväver dig, viskade hon så lågt att jag senare skulle undra om det bara var en hallucination av det slag jag misstänkte att den fallande stjärnan jag trott mig se tidigare egentligen var. Inte sommaren. Utan jag.

Sedan vände hon sig om och gick.