Supernova

Det här är texten jag började skriva på idag, den jag pratade om i förra inlägget.
Jag har sovit alldeles för lite i natt, och jag har bara skrivit utan… kontroll, så jag vet inte vad som står. Men jag vill gärna lägga ut det någonstans, bara för att känna att BOM, nu är jag klar.
Den som faktiskt läser hela kan vinna ett hemligt pris, som är hemligt i så hög grad att inte ens jag vet vad det är för något.

Supernova

–        Det finns två saker du måste förstå om mig, och om du inte kan förstå dessa enkla samband har du ingen rätt att kalla dig matematiker och definitivt inte världsvan kosmopolit.

Det regnar och vi har gått i två timmar, eller om det är mer (evigheter förflyter så hastigt ibland, jag får kramp i magen av bara tanken) utan att säga någonting och mina fötter blir allt fuktigare. Och jag antar att detsamma hade kunnat sägas om alla delar av min kropp, men det här är inte den sortens berättelse. (Och förlåt mig för det. Eller jag menar… förlåt mig för allt.)

  Han säger ingenting. Jag försöker tänka att två saker kanske är för mycket för hans hjärna att över huvud taget ta in, men min mage skriker att det inte handlar om vad han kan hantera bara vad han vill hantera och han vill inte hantera mig.

  Min mage skriker alltid saker om hösten. Den är ett vrålande inferno av desperation. Jag brukar svepa lager med filtar så att ingen ska höra. Lager-på-lager är visst trendigt igen nu som det har varit de senaste fem höstarna så jag och min mage, vi följer visst bara strömmen.

  Det var länge sedan jag följde en ström. De flesta strömmar hittar jag inte ens längre.

–        Två saker du måste förstå om mig, envisas jag och stryker bort regn och imma från mina glasögon och det bildas fettfläckar. Två enkla samband, för i helvete.

Han doftar läder. Kanske, några ögonblick från nu och nu och nu, kanske att jag svimmar.

–        Det första: jag kommer aldrig att bli som du. Du kan inte gå här och förvänta dig att jag ska bli som du. Min hjärna är inte uppbyggd på samma sätt.
Det andra sambandet följer det första. Det är därför du inte har rätt att kalla dig något annat än värdelös, och framförallt korkad, om du inte förstår dig på den här sortens saker.

Han suckar.

–        Vad jag kallar mig handlar inte om vad jag är. Det handlar om vad jag väljer att kalla mig. De sakerna (och kanske att han skrattar? Senare ska jag inte minnas om han har skrattat), de sakerna är väsensskilda.

Jag tror att vi har stannat upp. Och jag tror att luften smakar rök.

–        Det andra sambandet, säger jag, är att jag kanske aldrig kommer att resa mig. Jag kanske aldrig kommer att uppfylla din definition av att inte vara dysfunktionell. Jag kanske aldrig kommer att uppfylla min egen definition av att inte vara dysfunktionell. Jag är inte som du. För i helvete… Charlie… om du väntar på att jag ska vakna upp en dag och vara annorlunda…

För att jag inte är den sortens person som vaknar upp en dag och är annorlunda. För att jag är den sortens person som vaknar upp alla dagar och undrade hur i helvete jag hamnade där jag befinner mig och om jag i nästa sekund ska minnas hur världen skapades.

–        Jag väntar inte, säger Charlie.

Jag tänker att kanske att han älskar mig.

  Jag tänker: kanske att han faktiskt älskar mig för den jag är.

–        Jag har länge tänkt säga det här till dig, säger Charlie.

Jag tänker att kanske är det nu det kommer.

  Jag tänker: kanske är det nu han säger att det inte spelar någon roll. Att han vill ha mig för vad jag är och för alltid kommer att fortsätta vara.

–        Jag har sedan så länge gett upp hoppet om det, säger Charlie. Om alltihop.

Jag tänker att kanske är det nu jag går under.

  Jag tänker: kanske är det nu jag slutar andas och aldrig mer börjar göra det igen.

 

Och sedan är det pizzafläckar över soffan och min egen stagnerade värdelöshet. Sedan är det flyttlådor som reser iväg från min lägenhet och hans röst som jag hör genom en dimma och senare är det någon som frågar om jag ska bli körd någonstans eller hämtad någonstans eller inlagd någonstans eller självmördande någonstans och kanske att det är min mamma som frågar eller kanske att det är Charlie eller kanske att det är rösterna i mitt huvud som alltid har cirklat där på 110% men aldrig sagt något vettigt. Och sedan är det folk som kallat sig mina vänner som kommer på besök och som frågar om de ska tvätta mitt hår men jag drar filtar över huvudet och skriker åt dem att de ska gå och de kommer aldrig igen och jag undrar varför de bara älskar mig när jag har en anledning till att vilja dö. Jag undrar varför bara vissa anledningar att vilja dö är legitima. Jag undrar varför det vanliga mörkret är så förbjudet. Jag undrar varför mina långa nätter utan Charlie-frånvaro alltid ska vara lika ensamma för att ingen man hade velat ringa kan man ringa för ingen man hade velat ringa får man ringa för ingen man älskar vill någonsin ha en när man ligger och hulkar på sitt badrumsgolv och tror att man aldrig ska vara förmögen att resa på sig igen för man älskar världen så mycket, och allt man älskar, det hatar man.

  Jag undrar varför jag inte har några vänner som kommer till mig de dagarna.

  Inte fan ska de ha rätt att suga i sig det här nu. Inte fan ska jag vara en del av deras goda-gärningarlista.

  Människor är gamar.

  Men jag vet inte om jag är död än.

 

Sedan är det bussresor till ingenstans. Jag åker genom regnbågen en måndag när de eviga novemberregnen faktiskt har upphört för några dagar och jag antar att det borde göra mig lycklig. Som ett tecken på att allting ska bli bra. Men jag tror aldrig att allting ska bli bra. Och jag har aldrig gillat regnbågar. Färgkombinationen, den är outhärdlig.

–        Du kan vara outhärdlig, säger Tim.

Han sitter på sätet mittemot mig. Jag har inte träffat Tim på flera år nu. Tidigare brukade han vara en vän. När jag åkte buss ensam brukade han dyka upp. Det var fint att inte åka ensam. Jag sa alltid:

–        Så nu är jag galen igen, ja?

och Tim sa alltid:

–        Raring, det har du alltid varit.

För att Tim sa:

–        Galenskap, Goldie, det är inte en sjukdom. Det är en livsstil.

Men det var länge sedan nu. Någonstans när jag började dricka sperma i stället för vodka försvann han och sedan har jag inte sett honom. Kanske har jag saknat honom. Kanske har jag inte tänkt på att han finns.

–        Kanske har jag saknat dig, Tim, säger jag. Eller kanske har jag bara inte tänkt på att du finns.

–        Kanske har jag inte funnits, säger Tim.

Jag rycker på axlarna. Det är en relevant anmärkning, men å andra sidan tror jag att tiden för relevanta anmärkningar är förbi.

  Jag kastar en blick åt busschaufförens håll. Det var länge sedan jag behövde oroa mig för busschaufförer. För flera år sedan tror jag inte heller att jag brukade spela någon roll för dem. Eller om det var de som inte spelade någon roll för mig. Men jag är välvårdad nu. Jag ger ett annat intryck för människor, och det måste jag leva upp till.

–        Det är för sent för att bry sig om honom nu, säger Tim. Han vet redan.

–        Vad?

–        Att det är något fel på dig  .

Jag ruskar mitt huvud.

–        Mina kläder är rena.

–        Dina ögon är trasiga.

Jag rycker på axlarna. Det är en relevant anmärkning, men å andra sidan tror jag att tiden för relevanta anmärkningar är förbi.

–        Let’s get down to business, säger Tim, lutar sig fram emot mig, så tätt intill att jag för några ögonblick tror att han ska kyssa mig, men det är fruktansvärt länge sedan Tim kysste mig.

Den tiden är definitivt förbi.

–        Lär dig prata svenska, säger jag.

–        Lär dig leva, säger Tim.

Touché.

–        Så vad är the fucking business då?

Han doftar cigarettrök i mitt ansikte. Tim lärde mig att bli så kåt på cigarettrök att jag aldrig riktigt kunde vänja mig av vid det och Charlie och hans minttuggmin och perfekta andedräkt gjorde mig alltid lite livrädd. Ens första kärlek sätter spår.

  Jag önskar bara att min första kärlek aldrig hade behövt vara en bussresehallucination. Men å andra sidan, det finns mycket man önskar i livet.

–        The fucking business, är en fråga. Den viktigaste frågan av de alla. Älskade du honom?

Jag vänder mig om och ser efter busschauffören igen. Det börjar mörkna ute; ändå tänder han inte ljusen i bussen. Jag undrar om det är ett dolt tecken, ett sätt att förklara för mig att mitt beteende inte är acceptabelt.

  Jag sträcker mig över Tim, håller fast i rödblont hår, och viskar rakt in i hans öra fast jag vet att han hatar det för att han tror att det kittlas.

–        Busschauffören är ute efter oss, väser jag.

Han kastar en hastig blick bortåt, ruskar sedan på huvudet. Men ler. Jag älskar Tim när han ler.

–        Goldie, har du rökt på?

Jag skakar på huvudet.

–        Jag gör inte sådant. Det är du.

–        Men du vet, raring. Skillnaden mellan oss… Den är inte så jävla påtaglig.

Det börjar mörkna ute och jag tror att billjusen gör mig yr i huvudet. Bilar har ofta den effekten på mig, precis som småbarn, laminerat golv och slitna biblioteksböcker.

  En gång när jag var fjorton satte Tim mig i sitt knä på en buss, stack in fingrarna  under min klänning, under mina strumpbyxor, under min hud, och smekte mig så att jag nästan bet sönder mina läppar. Det kom vi undan med. Det borde fungera nu.

  Men den chauffören var inte ute efter mig. Inte alls på samma sätt.

–        The fucking business, säger Tim. Älskade du honom?

Han tänder en cigarett. Jag tanker: jag röker inte. Jag tänker: vem fan har Tim fått cigaretter ifrån? Jag tänker: kanske har han svikit mig. Jag tänker: kanske har han svikit mig på samma sätt som de alla tycks göra till slut.

  Jag frågar om jag får ta ett bloss. Han skakar på huvudet.

–        Du ska inte få cancer, baby. Av oss två har du trots allt alltid varit den som har mest potential.

Jag hade velat argumentera mot det påståendet. Men då finns det, å andra sidan, en hel verklighet att argumentera emot, så vad ska man prioritera först?

 

… älskade jag honom?

  Jag vet inte hur de har definierat begreppen. Alla de här som har definierat begreppen, jag vet inte hur det gick till. Enligt deras definitioner kanske jag aldrig älskade honom. Enligt deras definitioner kanske tiden har gått för långt för att jag någonsin ska kunna älska igen. Det har byggts isberg i min mage, i mina fingertoppar, i min ryggmärg, och vissa dagar vaknar jag med andan i halsen och tänker Ska det någonsin sluta? Ska någonsin allt det här smälta? och uppfylld av is, ja, då blir det kanske enligt deras definition inte ens möjligt att jag älskade honom.

  Men jag ville ha hans armar omkring mig. Jag ville att han skulle hålla mig när jag föll. Jag tänkte att det var nu eller aldrig. Jag tänkte: är det någon som ska hålla mig någonsin när jag faller, då är det nu eller aldrig.

  Annars är det bara så enkelt att man kan släppa taget och falla.

 

… älskade jag honom?

  Som en brinnande besatthet i blodet. Som en längtan efter någonstans jag aldrig nådde. Som ett skrik från en plats jag ännu aldrig hade besökt. Han sa ibland till mig att Goldie, det verkar inte som att du befinner dig i verkligheten. Och sedan skrattade han åt mig, hest, alltid hest, och sa: Fast det är sant, Goldie, visst är det? Det där att verkligheten aldrig var skapad för dig. Och jag tänkte att kanske älskar han mig, och jag tänkte att kanske älskar jag honom. Jag tänkte: de människor som älskar en, de älskar man tillbaka. De människor man älskar, de älskar en tillbaka.

  Det är som fysiken. Det är som de grundläggande mekaniska lagarna. Varje kraft, den ger en motkraft. Alla sorters krafter. Och så all den här skiten om att vi alla går runt och attraherar varandra.

  Det finns mycket som tilltalar mig i fysiken. Jag vet inte mycket om fysik, men jag vet att det tilltalar mig. De här historierna om svarta hål, de som de berättar. Jag tror att de egentligen handlar om min mage.

 

… älskade jag honom?

  Jag tänker, jag och mitt huvud, vi tänker tillsammans. Vi gör en lista. Det fanns situationer när jag älskade honom, om man bara tittar på empirin måste jag ha älskat honom i dessa situationer. Det var sådana situationer som när han sa att jag var vacker, och jag sa att han var vacker, och situationer där hans tunga var mot min tunga och hans händer kallade min kropp vackrare än vad alla andra någonsin gjort tidigare sammantaget, och det var de här tillfällena när jag sprang ut rakt på vägen där lastbilarna brukade köra och jag sa Jag vill dö det är dags för mig att dö nu och han sa att det var det inte alls, och jag trodde honom.

  Jag har aldrig tidigare trott på människor när de sagt åt mig att det inte är dags att dö. De har aldrig haft några övertygande argument. Och han försökte inte ens med några argument över huvud taget.

  Och det fanns situationer när jag inte älskade honom. Det fanns situationer när han befann sig på andra platser och jag var ensam, och jag undrade hur man någonsin kan vara så ensam. Det fanns en hel sommar när han lämnade mig. För att han inte orkade. För att han inte kunde. För att han i slutändan var som de alltid har varit, alla de här så kallade männen, att ställd inför min livsapati och mina lakan som var smutsiga av midnatts-vända-och-vrida-sig-svett och inte vi-har-knullat-skiten-ur-oss-svett, ställda inför de försvinner de alltid. Jag älskade honom inte när han var sådan. Jag älskade honom inte när han var som alla de andra.

  Jag älskade honom inte när hans händer drogs genom hela hennes blonda hår som jag visste precis hur det doftade för månader tidigare när det var sommar och berusning låg i luften och huvudena på alla människor utom jag, månader tidigare hade jag suttit med hennes huvud i min famn och dragit in doften av hennes blonda hår och velat kyssa henne så att det gjorde ont i läpparna av längtan, men jag hade inte gjort det. För att jag visste att jag aldrig kunde bli hennes. För att jag visste att det fanns andra plikter man borde fullgöra.

  Och som alla andra män tog han ifrån mig en kvinna som doftade gott och som aldrig hade kunnat bli min. Vid det laget var jag van. Jag hade övat mig i hur man slutar älska folk när de knullar så att man måste lida av dubbel svartsjuka.

  Jag älskade honom inte när vi gick i regnet och han vägrade prata. Och jag visste att det aldrig var rättvist, det var aldrig rättvist att tänka så, för om vi ska prata om att leka tysta leken var det trots allt alltid jag som började.

 

Hans kuk mellan hennes smala tonårshöfter.

  Man hade kunnat spränga planeter för mindre.

 

Bussen har stannat.

–        Jag vet inte, kastar jag ur mig. Jag tyckte om att hålla honom i handen.

Sedan sliter jag med mig Tim, säger att vi måste springa nu för i helvete. Glömmer vantar och halsduk på bussen, glömmer halva mitt förstånd, om det nu var på bussen jag tappade. Drar in honom bakom soptunnor i en gränd, och allting är som om det faktiskt vore en film. Jag tror att det är soptunnorna. Det är väldigt sällan i det här landet som man hittar soptunnor i gränder att verkligen gömma sig bakom på det sättet.

  Sedan förstår jag. Det är inte soptunnor.

–        Det är inte soptunnor, förklarar jag för Tim och nickar. Det är postlådor.

–        Grattis, du har korrekt identifierat två objekt. Det är faktiskt imponerande, Goldie. Jag tror du är mitt inne i en psykos. Men då kanske du börjar ta dig ur den.

Påståendet bekymrar mig. Inte det om att jag är inne i en psykos. Jag tror inte på psykoser. Jag tror bara på olika verklighetsuppfattningar som ibland kolliderar med varandra. Det vi definierar som verkligheten handlar bara om ett majoritetsbeslut. Man har bestämt sig för att låtsas som att det huvuddelen av oss upplever är den absoluta sanningen. Det är det inte.

  Påståendet bekymrar mig för att det inte finns någon poäng i att min hallucinerade vän berättar för mig att jag har rätt när jag identifierar objekt, för han kan också se dem. Det finns ingen trovärdighet i hans påstående. Och jag tycker inte om saker som är poänglösa.

  Nästa gång han yttrar sig låter han nästan orolig för mig. Det, om något, bekymrar mig. Min vän Tim. Han är aldrig orolig. Han bara skrattar, drar ett bloss och höjer sina ögonbryn. (Hånfullt. Alltid.)

–        Goldie, varför sitter vi här?

–        Ifall han kommer efter oss, mumlar jag. Busschauffören.

–        Goldie…

–        Vad? Vad? Hör du honom?

–        Goldie…

–        Jag visste att vi inte borde ha åkt med den där bussen. Jag visste det! Du förstör alltid allting. Det är som att du har något jävla fel i huvudet, Tim. Du får alltid allting att gå åt helvete.

Och jag vaggar mitt huvud, min överkropp, fram och tillbaka, fram och tillbaka, ända tills det slutligen träffar en av brevlådorna och världen svartnar till för några ögonblick och mitt huvud faller bakåt och Tim fångar upp det. Håller det hårt mellan stadiga händer (hur kan hans händer vara så stadiga? Tim, Tim och hans svaga fingrar.) Lägger det i sitt knä. Sitter där på våt asfalt med mitt huvud i sitt knä och jag tänker: Tim, han är en bra vän.

  En riktigt bra vän.

  Alla dessa år. Och fortfarande har jag inte förstått förrän nu.

–        Det är dags att åka hem nu, Goldie, säger Tim mjukt i mitt öra. Visst är det det?

Jag tror att jag nickar.

 

Efter det sover jag i tjugosex timmar. Ibland vaknar jag till och ser att han sitter där bredvid mig och tittar på mig. Jag tänker att jag kanske borde kyssa honom. Jag tänker att jag inte vet om jag vågar.

  Jag tänker: man har inte ett förhållande med sin egen hallucination.

  Jag tänker: hallucinationer är bara en social konstruktion.

  Jag tänker: vadfan har resten av världen att göra med min verklighetsuppfattning?

  Och jag somnar.

 

–        Det finns två saker du måste förstå om mig, och om du inte kan förstå dessa enkla samband har du ingen rätt att kalla dig galen och definitivt inte paranoid socialfobiker.

En dag står Charlie utanför min dörr och jag tror att det kanske är sjuttiotvå timmar sedan vi träffades och min spontana koppling blir naturligtvis att det är bra att vi inte hade oskyddat sex senast för jag har inte varit i tillstånd att köpa akut p-piller och då hade min tid varit ute. Och jag tror inte att Tim vill ta hand om Charlies barn.

  Jag vet att mitt hår är rufsigt och tovigt och ibland tappar jag delar av det för jag äter inte mat längre, jag har inte gjort det på flera månader, den spelar mig inte längre någon roll. Jag vet att mina kläder är fläckiga och jag vet att jag luktar rök. Men han har ingen rätt att döma mig. Han har ingenting här att göra. Han övergav mig.

  Jag säger ingenting. Jag har ingenting att säga honom.

–        Två saker, envisas Charlie. Två enkla samband, för i helvete.

Jag tittar ner på mina fötter. Mina tår är väldigt krokiga. Jag har tänkt på det många gånger men aldrig så intensivt som nu.

–        Det första sambandet leder automatiskt till det andra, säger Charlie. I din galenskap tycks du alltid hitta samband, även de som inte finns där, så snälla hitta de här sambanden. Snälla Goldie se de här sambanden, för annars vet jag inte vad jag ska göra.

Jag undrar om det finns plastikkirurgiska operationer där de rätar ut folks krokiga tår.

–        Det första: jag är livrädd för människor som får mig att känna saker. De flesta människor lämnar mig stilla. Människor som rör upp mig inuti får mig alltid att vibrera på gränsen mellan kärlek och hat, du vet? … för att jag måste kunna lita på dem. Det är så förbannat svårt att älska någon om man inte kan lita på den. Och jag kan inte bara sluta hur som helst. Så jag springer därifrån. Jag springer därifrån, Goldie, för att slippa låtsas om att jag älskar.

Det finns folk som av kosmetiska skäl bleker huden kring sina analhål. Såklart att det måste gå att få sina tår uträtade.

–        Och det andra? säger jag.

Jag blir otålig. Hans andedräkt förvirrar mig. Hans ögon förvirrar mig. Hans doft. Han doftar läder.

–        Det andra, säger Charlie och biter sig i läppen och jag ser upp på honom och ser rakt in i hans ögon och det kommer snart att gå spasmer genom min kropp och jag svär att jag kommer att dö. Det andra, säger Charlie, är att jag älskar dig.

I några evigheter lutar jag mig fram. I några evigheter griper jag tag i dörrkarmen och lutar mig fram så att mina läppar bara är några millimeter från hans och jag vet att allt vi båda väntar på är Kyssen, den som ska fullborda detta ögonblick och göra det till något som spränger alla gränser världshistorien tidigare satt för kärlek.

  I några evigheter, bara. Mina läppar, några millimeter från hans.

  Sedan drar jag mig tillbaka. Ler den sortens opersonliga leende som receptionister ler.

–        Tyvärr, Charlie, säger jag sedan. Jag är ledsen. Men jag har någon annan nu.

Sedan stänger jag varsamt dörren mot hans stelnade ansikte, går in till mina otvättade lakan och lägger mig och hånglar med Tim som om det inte fanns någon morgondag.

  Det är bättre än någonsin förut.