på ditt vis är allting is

(Jag är inte så… deprimerande som jag verkar. Jag lovar er. Men i morse satt jag och lyssnade på Velvet Acid Christ, som är ett… skumt band. Och då skrev jag bara saker. Och jag lever för min blogg.
Idag har jag för övrigt skrivit engelskuppsats för nationella proven. Och det var underbart, underbart roligt. På vissa sätt är det enda jag egentligen vill att skriva. Bara att jag också vill så otroligt, otroligt mycket mer.)

lite namnlöst:
Frosten började lägga sig och novembergräset knastrade för hårt under hans fötter, så självklart var han tvungen att ge sig av. Han var tvungen att försvinna och hon visste det hela tiden medan han rörde hennes ansikte och viskade att hon var den vackraste i världen. Hon visste det när han strök hennes hår och frågade om det inte var dags att resa vidare till ett annat och bättre land, om det inte var dags att återuppleva magi och gamla minnen, hon visste det när krampen i magen återkom och hon låg på hans plastmatta och grät sönder sitt ansikte för att hon var så rädd för döden men ännu räddare för livet och för att det egentligen inte fanns några vägar ut, längre.

?-          Det kommer att bli bra utan mig, sa han, packade sina saker och gick.

Han lämnade ingenting efter sig utom den där asken med tandpetare de köpte för fyra kronor en gång när de skulle grilla bröd över en tändare för att de var småberusade, nyförälskade och dumma i huvudet. Brödet smakade grillkol och hon brände sönder sina armar. Och han kysste hennes hår som om han faktiskt tyckte att hon var värld något och hon kunde inte andas för egentligen hatade hon nog kärlek. Och han höll om hennes handleder så att hon inte helt kunde ta sig loss tvingade henne att se honom i ögonen och hon försökte förklara för honom hur dålig hon var, gång på gång försökte hon berätta att hon redan visste hur det här skulle sluta.

?-          Jag kommer alltid att älska dig, sa han, och hans andetag fick hennes nackhår att resa sig i skräckblandad förtjusning. Jag kommer aldrig att lämna dig.

Och i novembergräset tog han sina saker, packade dem och gick, och han lämnade inte ens en bruksanvisning. Hon behövde alltid ha klara instruktioner. Något slags manual för att överleva.

  Och när han inte längre finns där att fatta alla hennes beslut åt henne sover hon inte, vaknar inte, äter inte, kräks inte. Faller inte och reser sig inte upp.

  Existens som inte reflekteras i någon annans ögon är värdelös. Men det är bra, då kanske den kan matcha henne.