Att genomlida hur det tar slut med en av de människor man tycker bäst om i hela världen (för den man håller på att förlora blir alltid just då den man tycker bäst om i hela världen) är som att vara uppspikad på ett kors i en dag för att sona hela världens synder, vinna tvåtusen års berömmelse och en plats vid Guds sida.
Man vet att det blir bättre sen. Och man vet att man måste gå igenom det, just för att det ska bli bättre sen. Och man vet att det är vad man måste göra.
Det hindrar en inte från att, när man väl är uppspikad där, fråga sig hur någonting någonsin kan tillåtas vara så outhärdligt. Och det hindrar en inte från att köra sitt Min Gud min Gud varför har du övergivit mig?
Det är då man ska tacka världen för kaffe.
No Comments