(ibland bara skriver jag saker. jag tror inte att den här är klar. alls. det blir den antagligen aldrig heller.)
Namnlös
Djävulen drar mig under en mistel, griper tag om mina handleder och väser i mitt öra Edith, jag tror att du älskar mig. Hans händer luktar gyttja och de bränner i mina handleder som glödande cigaretter gör om man råkar pressa dem mot sin hud lite för länge utan att egentligen reflektera över vad man håller på med.
Jag har alltid tyckt om Djävulen. För att han är en vän som aldrig sviker. För att varje år, när jag faller, och varje år tycks falla djupare än vad jag någonsin gjort, finns han där. Han stryker min panna. Han smeker min darrande, skälvande hud. Han ser mig som det krypande, krälande lilla människodjur jag är. Min Djävul, han är aldrig som alla de andra. Han kräver inte sådana saker av mig som att jag en dag ska bli vacker, fantastisk och underbar. Han vet att det är dit jag aldrig kommer att nå.
Djävulen drar mig under en mistel, drar sina fingrar genom mitt kapade hår som är fett och sorgset som hår blir hos personer som knappt orkar gå upp ur sängen på morgonen och som definitivt inte orkar ställa sig i en dusch, drar sina fingrar genom mitt hår och säger Edith, jag har funderat och jag tror inte att du behöver någon mer än mig. Jag tror inte att du behöver något annat än det här. Jag tror att det här är vad du har längtat efter hela ditt liv.
– Jag känner inte dig, säger jag.
Det är en, i sammanhanget, mycket märklig replik, och jag vet det.
Men då har jag, å andra sidan, i sammanhanget, alltid varit en mycket märklig människa.
No Comments