trams

Något jag började skriva i maj någon gång.
men aldrig vidareutvecklade. tror aldrig jag lade ut det här. Eller? Hursomhelst hade jag tänkt lägga upp något slags novell här idag, men den är inte färdig för den blev längre än vad jag tänkt mig. Hoho.

Siddharta var väl porr som alla andra

Jag brukade tänka att när slutet väl hade börjat var det ändå över. Som något slags buddistisk dödsfilosofi. Men när jag väl satt på golvet och blodet forsade över världen och kaklet och livet och jag inte riktigt visste vad som var det bästa sättet att avsluta historien, att ringa ambulansen eller att döden döden dö, då tvekade jag ju ändå.
Det finns människor som i alla tidpunkter av sitt liv är redo att dö. Det finns också sådana idioter som in i det sista, till och med när självmordet är uppställt, planerat, nästintill avslutat, tvekar.
Kanske är det samma sorts människor som alltid ångrar sig när de har hoppat från tian. Eller som blir besvikna vad de än får i julklapp. Eller som aldrig riktigt kan släppa taget, utan fortfarande hjälplöst kravlar sig fast vid det faktum att de en dag ska bli rika och berömda. Och sedan lever de sitt halvhjärtade liv och blir inte mer än någon annan. Ingen blir någonsin mer än någon annan. Vår svenska, världsliga förbannelse.
Tänkte jag. Med blodet över kakelplattorna och krampen i magen över att jag inte ens var skicklig på att ta livet av mig. Jag brukade ha en känsla för dramatik, jag lovar. Men det dog sedan, någonstans mellan alla gånger jag aldrig blev perfekt fastän jag hade strävat så högt och lyckat som jag bara kunde, eller kanske att det dog när jag började bli vuxen. Det där med vuxenhet, åh, det var alltid så överskattat.
Det är roligt, ja. En gång i tiden var jag också fjorton år gammal. Och då, på tiden då det faktiskt fortfarande var okej att känna sig hopplöst värdelöst missförstådd, var jag bara så orolig för att göra det på fel sätt.
Så jag drack kopp efter kopp med kaffe och stod och tjuvrökte bakom skolan med människor som tio år senare inte skulle minnas mitt namn, men som då tyckte om mig, för jag gav dem alltid cigaretter i förhoppningen att de skulle älska mig. En väldigt trevlig valuta, rätt Berlin 1946.