Det är något speciellt som väcks i mig någonstans i mitten av februari och början av mars. En märklig känsla av nostalgi och ensamhet och lycka och sömnlöshet och leenden. Det har inte börjat riktigt än, men jag tror att det är igång. Det här är den vanligaste tiden på året för mig att bli hopplöst besatt av saker, eller kanske snarare människor. … eller kanske är det förälskelse det kallas, den där besattheten. Jag vet inte längre.
Sedan går det alltid utför.
Det är därför sommaren är en så dålig årstid, på många sätt.
Men nu. Det är bra. Det är fortfarande kallt och man kan dricka mycket te. Och det är ändå så ljust att man kan se världen genom bussrutan när man åker hemåt. Och fundera på hur den blev så märklig. Så oerhört märklig, och ändå alldeles, alldeles fascinerande.
2 Comments
Summertime (the roughest time) – Jenny Wilson
det här inlägget beskriver så perfekt mina känslor för den här tiden av året. Du skriver underbart.