When life gives you a lemon, make lemonade, säger de, och jag har alltid älskat uttrycket men aldrig på allvar reflekterat över hur väl det beskriver mig.
Andra saker de säger, människorna, är att hämnd inte är konstruktivt. Och det tror jag är sant. I 90% av fallen är det alldeles alldeles sant.
Men min hämnd på när saker går fel för mig är, om inte konstruktiv, så i alla fall för mig ganska givande.
Ungefär sedan jag föddes har jag nämligen varit i en konstant hämnd gentemot världen. På så sätt att när något går fel i mitt liv har jag inte tänkt Det är för att jag är en värdelös och vidrig människa. Utan tänkt Det är för att världen är en ond värld.
Och därför hämnas jag på hela den onda världen genom att gång på gång besegra den. När folk har hatat mig och föraktat mig och skrattat åt mig och svikit mig och lämnat mig när det var som allra värst. När folk inte har insett min begåvning inom olika områden. När jag inte har hittat ut.
Jag har slagits tillbaka. Jag har tänkt Jag kommer att visa er. Inte mot specifika människor – eller jo, det också – så mycket som mot hela världen. Dumma dumma värld. Fan vad jag kommer att visa dig. Vräk på med ditt förakt. Vräk på med all jävla smärta. Vräk på med min oförmåga att hantera så jävla många grejer. Jag kommer att äga dig ändå. Din dumma värld! Jag äger dig så totalt.
Fram till för ungefär ett år sedan hade jag fortfarande kvar det här. Inte i mina depressioner, inte riktigt, men annars. Att man alltid reste sig och slog tillbaka. Mot hela den dumma världen. Att man hela tiden trodde på att man själv skulle lyckas. Att man hela tiden trodde att man förtjänade att lyckas.
Därför sitter ett refuseringsbrev uppe på min vägg framför min dator. För att jag visste att jag skulle titta på det, och tänka Bonniers, Bonniers, en dag kommer ni att gråta över det där. Och le. Och skriva. Skriva och skriva och skriva.
Och jag har hittat tillbaka till det där nu. Jag har faktiskt kommit tillbaka till det. Och att slåss mot hela världen kan tyckas vara ett ganska omoget sätt att hantera saker, men tillståndet jag hamnade i när jag slutade slåss var inte att jag skaffade mig en självkänsla. Det var bara att jag hatade mig själv. Det fanns ingen poäng i att hämnas. Jag tyckte inte att jag förtjänade saker.
Men mina vänner!
Som sagt!
Jag har hittat tillbaka till det här.
Och det är därför jag tror att jag skrev MVG på Ma D idag. (Fast det kan ha varit VG. Eller så kan jag ju ha gjort något jätteknäppt, man veeet ju aldrig.) Det är därför jag kastar mig över min ryska och pluggar den tills allt jag ser när jag blundar är ryska ord som flyter runt i universum. Det är därför jag åker till Umeå imorgon och hämnar på världen genom att gå runt och vara lycklig med en underbar människa i stället för att ligga hemma och gråta.
Missuppfatta mig inte. Jag tror absolut inte att man kan hantera allt dålig-mående och allt hemskt med att bara ”rycka upp sig”. Att det bara är att sätta igång med något annat och se till att allting blir bra.
Jag vill inte säga att någon människa hanterar sitt dåligmående fel, att någon människa på något sätt är dålig.
Allt jag vill säga, mina vänner, är:
Vadfan! Jag är ju jävligt, jävligt bra.
kyssar&kärlek mina vänner, fiender och allmänna välgångsönskare.
1 Comment
Åh vad jag beundrar dig när du skriver så ^^