att skriva

murmeldjur

oktober 20, 2008

Sådant man skriver utan egentlig mening, tanke, poäng.

Han kallar henne ensamheten. Hon svarar honom inte för hon vet inte på vilket sätt hon skulle kunna protestera. Han skrattar och frågar henne om hon tror att det är det här som är deras förbannelse. Hon frågar honom om det inte är deras välsignelse. Han ler och rynkar ögonbrynen och säger att han inte vet om det är någon skillnad. Han kan inte språket så bra, förklarar han (och det är lustigt för ändå försöker han nå fram till henne, säga henne ord och verkligheter på ett sätt ingen annan någonsin har försökt med henne förut) och han vet inte vad som är skillnaden? Hon vet inte heller längre.

  De träffas en dag när hon har ont i huvudet. Det ligger snö i luften men det är juni, så det kommer bara vara kallt och väntande men den kommer aldrig att falla. Det är synd. Hon har alltid tyckt om begrepp som sommarsnö. Tanken på vitt när allting ändå bara är svettigt och äckligt.

•-          Sommaren blir visst alltid svettig, är något av det första hon säger till honom. Hur kallt det än blir blir den visst alltid svettig, eller hur?

Han nickar och rynkar ihop pannan. Han säger att han behärskar inte språket så bra. Men han försöker, han försöker verkligen.

•-          Ensamheten, säger han. Det är du?

Hon tycker att han behärskar språket ganska bra; hon tycker att i alla fall behärskar han psykologisk analys. Hon antar att det kan finnas poänger i det också.  

0

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply