klänning, min barndom
strupmbyxor, Lindex våren 2005 (skulle med andra ord också kunna definieras som att de kommer från min barndom)
Vi vill alla vara rika och kända berömda bloggare om mode, men ingen av oss vill kallas modebloggare. Av oss som lägger upp outfits ibland, alltså. Det är klart att vi tycker det verkar enkelt och fantastiskt att ta lite bilder på vilka kläder man har på sig och sedan bli bjuden till Ellegalan och mingla runt. Men ingen vill någonsin stå för det man gör.
Jag hade åsikter om det där, delvis liknande Hanna Fridéns om manligt och kvinnligt – att en man som lägger ut en bild på sin ipod inte kallas teknikbloggare, men att så fort en kvinna pratar om smink eller kläder så är hon en modebloggare som har mode som sitt stora intresse och är ytlig och dum i huvudet.
Men jag kände att jag inte riktigt orkade. Jag har lite åsikter men jag lyssnar på Liquid Spear Waltz och året är plötsligt 1988 för mig, och jag går runt i Middlesex och väntar på undergången. Inte riktigt, men ändå. Filmsoundtrack påverkar än så mycket, jag avgudar all filmmusik egentligen, just för att man kan skapa ett soundtrack till sitt liv och det blir så vackert och enkelt på så många sätt.
Jag vaknade ledsen idag men sedan gick jag en timmes promenad i solen och fotograferade och lyssnade på tysk barnmusik. Så nu vill jag bara dricka te och skriva om JackochJohnny och plugga fysik.
"Jag tror på tankekraft, jag tror på människan."
1 Comment
hej, jag ville bara skriva att bea, min lilla kusin på fem år, har en egfen dator, en egen användare och gissa vilket lösenord hon har – APA!
jag tänkte att jag skulle lysa upp din dag.
det är fantastiskt att du kan känna så för bara en film. och allt som hör till den filmen.