beaucoup bad shit

Jag börjar komma ihåg varför The Beach så länge var en av mina favoritböcker.
Ibland när man börjar läsa om böcker, vet ni, så blir man liksom besviken. Framförallt med böcker som man en gång älskat. Det är som när man återvänder till en plats man en gång tyckte var himmelriket och upptäcker att även om den inte ens har förändrats, så har man själv gjort det. Eller när man drömmer om en människa i månader för att sedan, när man väl blir vän med den, upptäcka att den är precis lika meningslös, tråkig och vanlig som alla andra.

Så i alla fall så blev jag lite orolig i början av Beach.
Att den inte skulle vara lika bra. En väldigt bra bok, men kanske inte helt fantastisk. Intressant och välskriven och jag blir lycklig av att läsa, men ändå inte…

Men jag hade glömt det. Hur man någonstans kring sidan 300 bara är helt fascinerad, lätt förstörd, otroligt inne i det hela. (Som det alltid blir med böcker man sträckläser, och Beach är svår att inte sträckläsa.) Alla karaktärer i boken är så otroligt fascinerande. Och jag blir kär i berättaren, Richard, varje gång jag läser boken. Men också Jed. Det är… och spänningarna mellan alla människor. Och hur allting plötsligt blir mer hotfullt, och man inser inte själv riktigt varför. Och Richards hallucinationer.

Det är Alex Garlands debutbok, for fuck sake. Det gör mig nästan lite sorgsen. För den är så otroligt väl upplagd, och välskriven.

(Fast hans andra bok, som jag också har läst, kändes i och för sig rätt mycket debutbok. Väldigt bra men lite valhänt och osäker. Så han kanske fick värsta ångesten efter Beach och kunde inte skriva.)

I alla fall. Läs den. Eller nej, gör inte det, för jag ger med min övedramatiska text folk sjukt höga förväntningar, så alla skulle hata den sedan.

Jag vill se filmen snart, även om jag misstänker att den suger.