vad jag läste. januari och februari 2023

Jag skulle skriva om vad jag läser, jag ville visa en bild på mig när jag gjorde det. Men allt jag har är tusen bilder på Lilla Gubben på platserna vi besöker. Lilla Gubben som läser: i villor och lägenheter, på bussar och båtar, vid köksbord och i soffor.
Och kanske är det också bilder på mig när jag läser. Läsningen i Lilla Gubben är jag i Lilla Gubben. Det sitter en del av mig i soffan, den läser Kalle Anka och funderar över ord och hur de hänger samman.

Det blev januari, det blev februari, jag läste inte på det sättet.
Det är tröttheten, den är lätt att glömma tills jag undrar varför allting går så mycket långsammare än det en gång gjorde. Det är en märklig sak med sorg: hur man måste släpa den med sig medan man rör sig framåt.
Man går till jobbet, man lagar middagen, man promenerar promenaderna. Man försöker komma igång med träningspassen, träffa människorna, småprata med kollegorna, dricka kaffet, äta kakan, svara på mailen. Man gör alla dessa saker och för en utomstående betraktare skulle kanske inte bortfallet vara uppenbart.
Men det är som att cykla på ett däck med punktering. Man tar sig hela tiden framåt, men kraftansträngningen är monumental.

Några saker läste jag.
En bok från 2014 om att inte köpa saker på ett år: Shopstop – rapport från ett celibat hette den. Något i texten andades att den inte var skriven nu, kanske något med skildringen av beslutet som något radikalt provocerande, av andras oförstående inför varför man inte skulle vilja handla saker. Det känns som att reaktionerna idag hade varit annorlunda. Ser jag omkring mig konsumerar de flesta jag känner efter en viss ålder och i en viss position rätt ohämmat, men jag tror att man skulle bli kallad duktig men hur orkar du om man utförde ett köpstoppsår som huvudpersonen i boken. Ungefär som någon som börjar träna.

Jag tycker inte om att köpa saker, har inte levt i sådana konsumtionsmönster på så länge, känner inte igen mig i beskrivningen av före-livets kickar i den här boken. Men däremot känner jag igen mig i hur staden är ett annat slags rum om den inte används för att köpa saker, och kanske hur hela världen blir ett annat slags rum om man provar att leva lite vid sidan om och utanför den. Det påminner om de två år jag inte hade en smartphone, och andra experiment. Att ställa sig utanför den gängse upplevelsen ger ett annat slags blick.

Jag läste en av Malin Persson Giolitos tidiga böcker, innan hon skrev succén Störst av allt. Den hette Bara ett barn och handlade om en advokat som företräder barn som far illa, och om ett barn som for illa. På många sätt saknade den allt Störst av allt har: den spretiga dramaturgin försummade möjligheter till spänning, karaktärerna var likartade i sitt underfundiga sätt att prata vilket gjorde att teckningen av dem inte blev levande, tonen var pladdrig och ojämn. Det var en snäll bok och jag tyckte om att läsa den, den krävde inte mycket av mig. Men framförallt var det en tröstande bok. Det här var text som Persson Giolito behövde skriva för att senare kunna skriva Störst av allt. Man behöver inte åstadkomma det storartade direkt. Man kan harva på tills bitarna en dag faller på plats.
Det finns bitar, de kan falla på plats.
I böckerna, i texterna, i allt det andra.

Och så gick månaderna, det blev mars, och jag fortsatte att gå till jobbet, laga middagen, promenera promenaderna, och lägga en bok i väskan att ta med mig på bussen. Att plocka upp och läsa ibland.
En del av vägen, hela vägen, eller inte alls.

Läs mer:

• vad jag läste. december 2022.
• vad jag läste. november 2022.
• vad jag läste. oktober 2022.

Här hittar du alla mina inlägg om böcker och här hittar du mina bästa inlägg i alla kategorier. Följ mig gärna på Facebook  för att inte missa nya inlägg, gillar du det här inlägget så tryck gärna på hjärtat.