Tankar en söndag i april

Folk har alltid sagt att jag tänker för mycket, men cogito ergo sum och vad skulle man annars göra. (Förutom att fokusera på nuet så att man inte alltid glömmer var man har lagt sina nycklar.)
Det är den 25 april 2021 och utanför köksfönstret virvlar tunga snöflingor, och jag tänker att för min del kan det få fortsätta snöa länge till, det är ett fantastiskt väder att skriva i, kanske det bästa. Hur många gånger har jag inte suttit vid just det här bordet och stirrat ut genom de stora fönstren, det är en perfekt plats, för utanför finns inte mycket att se, men tillräckligt för att ha någonstans att fästa blicken när hjärnan måste formulera färdigt meningarna innan de skrivs ned. Från det här köksbordet ser man trädtoppar och delar av trädgården, och ena sidan av grannhuset, en stor vit tegelvägg utan fönster. Härifrån ser man inga människor, inga bilar, det är som ett sådant där avkopplande filmklipp där man ser ett vattenfall eller en brasa med samma sekvens som spelas om och om igen.
En plats att samla orden, medan man tittar på detta: vinden i trädkronorna, ljuset över de vita tegelstenarna, fåglar.
Och så dessa snöflingor, hur de virvlar och irrar, spiraler genom luften.

Jag tänker på Pamela Reif, jag brukar träna hennes happy cardio-danspass som pausträning när jag skriver, men det väcker så många frågor. Jag undrar vem som valde miljön hon befinner sig i, varför hon är i något slags fejkslott med korridorer som bara fortsätter och fortsätter, eller har hon spelat in det mot en green screen och det är en pålagd bakgrund, men det väcker fortfarande frågor: varför just denna bakgrund? Vad är det man ska känna av detta eviga vita? Det hade känts mer passande om hon var klädd som Marie Antoinette, men det är hon förstås inte, hon är en instagramträningstjej, de brukar inte vara det.
Jag tänker på Pamela Reif och att hennes ögon ser så ledsna ut ibland, eller är det jag som projicerar det? Är det hennes berömda tystnad som gör det, att när någon ser på oss utan att prata fyller vi på med egna berättelser.
Jag tänker på Pamela Reif och hoppas att det finns sammanhang där hon får prata, och någon lyssnar, att hon inte ständigt behöver ikläda sig rollen av att vara ett konstverk, det verkar mer smärtsamt än vad man tror att vara ung och vacker, det är så kort livslängd på det, sedan blir man gammal och mindre vacker. Erfarenhet och kunskap är roligare, man förlorar inte för varje år som går då.

Jag tänker på Kate Moss lillasyster Lottie Moss, som också är modell, men som har gått från de mer prestigefyllda uppdragen till att sälja nakenbilder och lägga upp avklädda bilder på instagram. Det är uppenbart att det ena sättet att utnyttja sitt utseende är mer statusfyllt än det andra, att Lottie på något sätt slösat bort sina vackra drag på ett sätt Kate Moss inte anses ha gjort, men på ytan är skillnaden inte uppenbar. Det finns många avklädda bilder på Kate Moss från hennes tidiga modellår men det har inte gjort henne till en nakenmodell. Vad gör skillnaden? Att bilderna är svartvita och sepiatonade? Att de inte är explicit sexuella, att man använt sig av det intresseväckande i nakenheten för att försöka skapa konst men inte sett nakenheten som själva poängen? Att Kate Moss på vissa sätt inte är lika snygg som lillasystern, att utseendet är vackert men på något sätt bara råkat bli så, ett mer säreget utseende och därför högre i status för att det känns mer unikt?
… tänker jag på, istället för att skriva nästa svåra kapitel i min roman, och jag tittar på Lottie Moss instgram, hennes bio är my sister is Kate Moss
och hon har definitivt ledsna ögon.

Jag tänker på hur skönt det är att åldras utan extraordinär skönhet. Aldrig har jag väl behövt lida för mitt utseende, men aldrig har det heller varit det som vunnit mig respekt. Inte gör det mig immun mot att se förändringarna i spegeln, en hud som omvandlas, kroppskonsistenser som blir annorlunda, och det vittnar om förgänglighet, och visst blir jag överraskad. Tror vi inte alla att åldrande bara är något som ska drabba andra människor?
Men jag ser in i spegeln och ser inga stora saker gå förlorade, inga identiteter gå om intet.
Det stora i min verklighet var aldrig allt som rörde sig på ytan.
Det väldiga har alltid varit alla dessa tankar som rör sig inuti.

Läs mer:

• 28. Slippa vara bra för att vara ung, bara få vara.
• En helg i februari 2018. En millimeter i tiden, ett nålstick i evigheten.
• Det här inlägget hos Ellen Strömberg om handryggar och åldrande.

Här hittar du alla inlägg i övrigt-kategorin  och här hittar du mina bästa inlägg inom alla kategorier. Tycker du om det här inlägget, tryck på hjärtat, och vill du inte missa nya inlägg kan du följa mig på Bloglovin’ eller Facebook.